Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 1 oktober 1927 - Frankrike och Ryssland - Det nya brittiska imperiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 435
Rakovskij helt nyligen avslöjades som undertecknare av ett upprop,
där arbetarna i Frankrike direkt uppmanades till revolt och armén
till myteri, utbröt en ganska våldsam opinionsstorm.
Denna har ännu icke lett till formligt utvisande av
sovjetambassadören. Briand satte sig emot denna åtgärd. Vänsterrepresentanterna
inom Poincarés ministär — framför allt Herriot själv — draga sig
också för denna offentliga desavouering av ett bland deras mest
reklamerade politiska paradnummer. Men förmodligen är brytningens
definitiva inträdande numera endast en tidsfråga — och en tidsfråga
på kort sikt.
Alltsedan J. R. Seeleys dagar har det brittiska
imperiets organisation och politik varit föremål
för det allra största intresse och för en nästan oavlåtlig diskussion.
Ett av de senaste inläggen i denna utgöres av ett nyutkommet arbete
med titeln The third British Empire av professor Alfred Zimmern,
vilket till stor del sysselsätter sig med frågan om Englands förhållande
till de självstyrande Dominions. Zimmern vill se tre huvudfaser i det
brittiska imperiets utveckling. Först kom vad Seeley kallar »the
mer-cantile Empire», det världsrike, där kolonierna ingingo som
inkomstkällor för moderlandet. Detta gick under med de nordamerikanska
koloniernas frigörelse. Sedan följde det andra imperiet, byggt på
engelska flottans herravälde över alla hav och där Dominions voro
halvt autonoma stater, vilkas utrikespolitik och försvar helt sköttes
av det beskyddande England. Detta välde nådde sin kulmen under
världskriget. Och nu håller ett nytt rike på att byggas upp, »the
British Commonwealth of Nations», som på sistone konsoliderats
genom 1926 års imperiekonferens.
Sedan man i slutet av 1800-talet börjat hålla rikskonferenser (fr.
o. m. 1907 kallade imperiekonferenser) för de olika självstyrande
delarna av världsriket, gjorde man vid 1907 och 1911 års konferenser
försök att ordna de konstitutionella förhållandena. Först bestämdes
imperiekonferensens egen ställning. Den skulle sammanträda vart
fjärde år under ordförandeskap av engelske premierministern och
omfatta så många engelska ministrar som regeringen ville ha med
samt minst två ombud (vanligen premierministern och en annan
kabinettsmedlem) från varje Dominion. Ett sekretariat med
medlemmar från imperiets olika delar skulle tillsättas och stå under
överinseende av Golonial Office. Vid 1911 års konferens framlades så
åtskilliga förslag till intim samverkan, för att icke säga federation,
mellan imperiets stater, men dessa stötte på starkt motstånd och fingo
förfalla. I stället fick man ett viktigt prejudikat i fråga om imperiets
utrikespolitik, då konferensen diskuterade och, med undantag för
Australiens representant, även godkände Londondeklarationen.
Samtidigt bestämdes, att engelska regeringen skulle öppna underhandlingar
för att möjliggöra Dominions’ utträde ur av England ingångna
handelsfördrag.
När England 1914 förklarade Tyskland krig, skedde det utan någon
Det nya brittiska
imperiet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
