Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Statens självbegränsning. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384 ELI F. HECKSCHER
näringar till att helt och hållet forma sig i enlighet med stadens
intresse. Först uppkomsten av en självständig statsmakt, i
flertalet länder ej tidigare än under adertonhundratalet, har kunnat
göra slut på stadstyranniet över landsbygden, både i Sverige och
annorstädes.
Så vitt jag förstår, är detta ett ytterligare skäl till att
utvecklingslinjen i främsta rummet bör gå åt motsatt håll mot det
ideal som Stig Bendixon uppställer. Härmed skall visserligen
ej i minsta mån vara sagt, att en realisering av detta andra
ideal skulle betyda att självstyrelse och samhällelig utveckling
också för mindre enheter än de nuvarande staterna förkvävdes;
ty det absoluta i dessa lösningar är vad som framför allt måste
avvisas. Men det innebär, att den starkaste luckan i de
nuvarande, på varandra uppförda samhällsbildningarna ligger på
det överstatliga och icke på det understatliga området. De
intressen, uppgifter och svårigheter som den civiliserade
mänskligheten för närvarande har gemensamma äro oändligt mycket större
än de som funnos när vare sig Alexander eller Rom byggde upp
sina världsvälden, men de verktyg som denna gemenskap har
äro löjligt små och svaga i jämförelse med särskilt den romerska
universalmonarkiens och den medeltida kyrkans. Den europeiska
kulturkretsen, som åtminstone än så länge politiskt behärskar
större delen av jordklotet, har därför valet mellan å ena sidan
en självförstörande serie inbördes krig och å andra sidan en
överstatlig organisation, som kan göra slut på ödeläggelsen.
Mer än någonsin förr i den moderna historien ha vi behov av
en förnyelse — i den ena formen eller den andra — av det
romerska världsväldet, av Pax Romana, och om vi skola kalla
denna nya samhällsorganisation för en stat eller icke gör mycket
litet till saken. De som ha sitt lystmäte på krig skulle ej behöva
misströsta, om något sådant komme till stånd, ty det är knappast
någon överdriven pessimism om man räknar med att den
västerländska kulturen kommer att också i bokstavlig mening få kämpa
för sitt herravälde, kanske till och med för sin existens, innan
det tjugonde århundradet gått till ända. Det måste för övrigt
på sin tid också det romerska riket, och det dukade till sist
rent av under för barbarerna. Men om vår kulturkrets skall
fortfara att förtära sig själv inifrån, i en grad som Rom under
de första århundradena av vår tideräkning faktiskt icke gjorde,
eller skulle komma att i fortsättningen sakna de gemensamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
