Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Statens självbegränsning. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376 ELI F. HECKSCHER
mån förlorat förmågan att förstå människor, som känt religion,
sanningskrav, åskådning, yrke, kultursamhörighet eller lokala
enhetsband som starkare förpliktande än statssamhörigheten.
Staten har utan vidare ansetts ha haft »rätt» gentemot alla
krafter, som ville antingen upplösa den i mindre enheter eller
tvärtom låta den uppgå i en högre enhet; universalmonarkiens
liksom den lokala upplösningens övervinnande ha betraktats
som självskrivna landvinningar för mänskligheten. Helt
naturligt har härtill sällat sig den åskådning som icke blott gjort
staten över huvud taget till högsta norm utan dessutom, bortom
allt förnuft, ansett den egna statens intressen i alla tider
beteckna någonting för mer än andra staters.
I sin kanske mest förädlade form finner man denna
mentalitet i nutiden hos Friedrich Meinecke, både i hans förkrigsbok
Weltburgertum und Nationalstaat och kanske ännu mer i hans
senaste arbete, Die Idee der Staatsräson in der neueren Geschichte,
som tidigare behandlats i denna årgång av lic. Åkesson. Den
senare boken har just denna idé, staten som moribus solutus,
frigjord från etikens band, till sitt föremål, och dess författare
har, säkert fullt medvetet, på vissa avgörande punkter själv
ställt sig i samma åskådnings tjänst. Framför allt saknar man
i nästan hela hans uppläggning av problemet sinne för den
frågan, varför denna frigörelse från moralbanden skall få gälla just
för staten och icke för andra samhällsbildningar. En hel del
av de problem han diskuterar gäller helt enkelt den eviga och
olösliga motsatsen mellan ideal och verklighet, sådan den satts
under debatt särskilt i Ibsens produktion; och det faller
Meinecke icke in — eller han vägrar åtminstone att fråga sig —
varför ett avsteg från de etiska idealen skall ses på annat sätt
när det sker av en ledande statsman i hans stats intresse än när
det gäller, låt oss säga, ledaren för en stor folkrörelse, ett stort
parti eller ett stort affärsföretag, då han söker rädda det eller
tillskynda det fördelar på moralens eller den allmänna välfärdens
bekostnad. Med all sin fma kultur, sin blick för det
internationella kultursammanhanget och sitt avstånd från
förkrigstidens mentalitet i Tyskland står därför Meinecke fortfarande
som exponent för ensidigheten hos det mesta av modern
historieskrivning när det gäller dess centrala problem, samhällenas
förhållande till varandra och till individerna.
Mot denna bakgrund är det som jag gärna vill hälsa väl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
