Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Socialförsäkringens sorgebarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300 DAGENS FRÅGOR
Året därpå hade tillnyktringen kommit både i det ena och det andra
avseendet. Fastän 1920 omarbetat till blygsammare dimensioner, blev
förslaget liggande; ingen regering vågade sig på att framlägga det för
riksdagen, helst som denna 1920 i skrivelse till Kungl. Maj:t begärt
utredning för att förenkla och förbilliga den socialförsäkring vi
redan hade. Den kommitté, som tillsattes under ordförandeskap av
generaldirektör af Jochnick, kom dock ingen vart med uppgiften, utan
upplöstes i samband med det Thorsonska sakkunnigavlivandet en
masse. Uppdraget gick i arv till den Linnérska besparingskommittén,
som tillsattes av ministären Trygger sommaren 1923, och denna
konstaterade i sitt våren 1925 avgivna betänkande om socialförsäkringen,
att den obligatoriska sjukförsäkringen av statsfinansiella skäl tills
vidare måste avföras från dagordningen.
Under mer än tio år hade övergången till obligatorisk
sjukförsäkring hängt som ett damoklessvärd över de frivilliga sjukkassorna,
vilket hämmat deras utveckling med avseende på såväl medlemsantalets
ökning som åvägabringandet av mer centrala organisationsformer,
ägnade att motverka det splittrande flerkassesystemet. De svenska
sjukkassorna äro nämligen delade i två stora grupper, lokala sjukkassor
och rikssjukkassor, av vilka de senare ha lokalavdelningar, särskilt
uppe i Norrland, där befolkningens gleshet förhindrar uppkomsten
av lokala kassor. De lokala sjukkassorna äro principiellt anhängare
av obligatorisk försäkring, enär denna måste bygga på öppna
ortskassor, medan däremot rikssjukkassorna, vilka — såsom stiftade av
nykterhetsföreningar oftast slutna — fasthålla vid den frivilliga
försäkringen såsom förutsättning för sin fortsatta tillvaro.
Rikssjukkassorna hälsade med tillfredsställelse besparingskommitténs
förslag i den delen som innebar ett avståndstagande från obligatorisk
försäkring, men motsatte sig kommitténs förslag att som villkor för
statsbidragets höjning kräva att hädanefter endast lokala enhetskassor
skulle komma i åtnjutande därav. När därför den socialdemokratiska
ministären i fjol våras framlade en proposition i sjukkassefrågan, som
anslöt sig till besparingskommitténs förslag i så måtto, att ett
modifierat enhetskassesystem skulle upprättas, så opponerade sig
rikssjukkassorna häftigt däremot, ehuru vissa medgivanden hade lämnats dem
i den formen, att även en rikssjukkassas lokalavdelning jämsides med
lokalkassa’ skulle kunna bli erkänd och erhålla statsbidrag. Den
kungl, propositionen stöddes inom riksdagen av socialdemokratiska
partiet; dess egen regering hade ju framlagt den och den ansågs
genom sitt centraliseringsgrepp bana väg för en framtida obligatorisk
försäkring. Riksdagens borgerliga majoritet fällde emellertid
propositionen, ty om lokalsjukkassorna ha vissa försänkningar inom det
socialdemokratiska partiet, så består å andra sidan en påtaglig
personalunion mellan rikssjukkassorna och det folkfrisinnade partiet;
statsminister Ekman är gammal rikssjukkasseman. Inom
vederbörande utskott enade man sig emellertid om ett hopkompromissat
utlåtande, som framhöll önskemålet av åtgärder för sjukkasserörelsens
koncentration och av koncessionstvång för att förhindra fortsatt splitt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
