Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Modern religionspsykologi. Av Kristofer Benzow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 291
ställas i relation till en och samma medelpunkt: den religiösa. Men
det kan också lia skett en »falsk harmonisering». Då är
omvändelsens uppgift svårare, ty då måste först den falska enheten brytas
för att den nya skall kunna komma fram.
Vid närmare analys av omvändelsekrisens förlopp skiljer Bang
vidare mellan två huvudtyper: den vikande och den längtande
omvändelsen. I det förra fallet gör det gamla jaget ett kraftigt
motstånd mot det nya livet, det nya krav, som tränger sig på en: man
viker så att säga ständigt undan — tills det ögonblick kommer, då
man uppger motståndet och ger sig hän. Som ett exempel på denna
typ nämner Bang Augustini omvändelse. I andra fallet är individen
icke vikande utan framåtsträvande, han vill gärna själv nå fram till
frid och seger, och han sträcker sig framåt i en till synes hopplös
längtan. Men just när han s. a. s. nått bristningsgränsen och är
beredd att uppge det hela, just då sker undret: det nya strömmar
in över honom och fyller honom med en salig förvissning.
Det skall icke förnekas, att Bångs iakttagelse här träffar något
väsentligt, såtillvida som dessa två tendenser utan tvivel kunna
urskiljas i omvändelseförloppet, men jag känner mig däremot knappast
övertygad om att vi här ha att göra med två o lika huvudtyper.
Snarare synes det, som om båda dessa tendenser skulle vara till
finnandes i varje omvändelsekris, där just den heta kampen betingas
av detta egendomliga växelspel mellan vikande och längtande — tills
uppgiveisen slutligen sker och därmed genombrottet. Augustini
omvändelse kan just sägas vara det mest eklatanta exemplet härpå.
Till omvändelsepsykologins säkraste data hör den överallt bestyrkta
iakttagelsen, att då man efter hård strid till slut trött och förtvivlad
släpper taget — just då kommer omslaget. Det nya livet framstår
därför också ej som en produkt av den egna energien utan som
gåva — nåd. Det är härvid av intresse att konstatera vissa
beröringspunkter med andra livsområden utan att detta behöver inkräkta
på religionens egenart. Denna känsla att människan till sist ingenting
förmår av egen kraft, så typisk för all djup och äkta fromhet,
härflyter, såsom Hans Larsson på ett ställe i sina filosofiska essayer
framhållit, ingalunda enbart ur den kristna livsåskådningen. Den är
en rent allmänmänsklig erfarenhet i släkt med konstnärens
ödmjukhet och självuppgivelse, då han i skapandets stund känner det som
om han icke själv gjorde, vad han gör, utan som om någon makt
inom honom skapade. Beligionspsykologens iakttagelse på denna
punkt verifieras även av psykoanalysens erfarenhet. En av vårt lands
främsta psykoanalytiker framhåller, att vägen till hälsa går över
tolererandet av symptomen. Men vad är detta annat än den ödmjuka
uppgiveisen av den egna ansträngningen, som vi åter och åter möta
i den religiösa krisens historia. Nevrosens läkande liksom krisens
lösning betingas alltså från en sida sett av samma psykiska
inställning, vilket ingalunda betyder, att vi här stå inför två likvärdiga
företeelser. Men mera därom nedan.
I ett kapitel om »väckelsens värde» upptar Bang till diskussion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
