Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor - Kommunalskattefrågans »lösning»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 DAGENS FRÅGOR
skatter å fastighet och näring samt den omständigheten att det lade
näringsskatt även på jordbruket — i motsats till
regeringspropositionen vid 1920 års riksdag och den Swartz’ska reservationen —
uppväckte mot detta förslag en opposition från fastighetsägarehåll, och
särskilt från jordbrukets representanter, som bottnade i en stark och
förklarlig farhåga för en ytterligare övervältning av den kommunala
skattebördan på fastigheterna. Man måste hålla i minnet, att 1920 års
provisorium har — framför allt genom de då införda skattefria
avdragen — medfört en stark förskjutning av skattebördan från övriga
inkomsttagare till fastighetsägarna. Detta var ju reformens mening,
men antagligen anade ingen av förslagets anhängare att förskjutningen
skulle bli så stark, att den på landsbygden medförde en
genomsnittlig ökning av fastighetsägarnas skattebörda med mer än 50
procent.
När lantbrukets representanter inom och utom riksdagen det oaktat
nu önska bibehålla ett skattesystem, som medfört dessa konsekvenser
och som därtill har den olägenheten att det tyngre drabbar den
skuldsatte än den skuldfrie fastighetsägaren — garantiskatten skall ju
under alla förhållanden utgå på en beräknad avkastning av 6
procent av jordbruksfastighets taxeringsvärde — så beror detta utan tvivel
därpå att man befarar att en mera genomgripande förändring av
skattesystemet icke kommer att medföra någon lättnad i stort sett för
jordbruket, utan snarare tvärtom ökad genomsnittlig belastning. »Man
vet vad man har, men man vet inte vad man får», är ett gammalt
ordspråk, som säkerligen finner genklang hos Sveriges allmoge, när
det gäller ställningstagandet till nya skatteförslag. Finansministern
citerar också satsen att »gamla skatter äro goda skatter». Härtill
kan visserligen svaras att 1920 års kommunalskatteprovisorium icke
gärna kan räknas till de gamla och hävdvunna skatteformerna, men
den omständigheten att det icke framkallat något starkare missnöje
och att allmänheten nu något så när fått klart för sig vilken
skattebelastning det åsamkar, kan ju vara ett plausibelt skäl för att låta
det bestå, så framt man resignerar inför uppgiften att åstadkomma
en rationell lösning av kommunalskatteproblemet. Villkoret för en
sådan är utan tvivel att ett förslag utarbetas, som framför allt tar
sikte på att åstadkomma enkelhet och enhetlighet och icke driver de
tekniska finesserna för långt. Dessa kunna ändå aldrig garantera
rättvisa i beskattningen. Sedan återstår att genom ett målmedvetet
upplysningsarbete bereda jordmånen för en så planlagd skattereform.
Men är det under dessa förhållanden klokt att nu göra en definitiv
kommunalskattelag av det s. k. provisoriet? Vore det icke bättre att
tillsvidare förlänga detta i avvaktan på ett förslag, som bättre
tillgodoser väsentliga krav på en kommunalskattereform? Det svar, som
riksdagen småningom kommer att giva på denna fråga, torde — gunås
alltför vanligt — bli dikterat mera av politiska än av sakliga
överväganden, men som ovan i förbigående framhållits finnas även sakliga
skäl för att i år önska ett positivt beslut i åtskilliga av de frågor,
som äro knutna till den egentliga kommunalskattereformen. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
