Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Österlandets själ. Av Hugo Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 LITTERATUR
»icke som en nedlåtande kulturbärare utan ödmjuk och mottaglig som
en lärjunge». Ty själva naturen höjer här människan mot det eviga:
det är ingen tillfällighet, att just i denna luft och under denna
himmel »den första aningen om den evige Guden uppgick i ett
bävande människobröst». Den orientaliske mannen av folket — i
Eh-renpreis’ bok vanligen representerad av muhammedanen — som utan
stora behov bedriver sitt yrke blott för att livnära sig och för övrigt
lever ett rikt, hela personligheten adlande inre liv under umgänge
med sin Gud, det heliga ordet och med sig själv, har oändligt mycket
att lära den rastlöse, utåtvände, på oväsentligheter inriktade
västerlänningen, som gjort sig själv till slav under de tusen behov, han
skapat sig, liksom ej själen vore viktigare än allt och anden och
naturen förmer än tekniken. Predikarens ord, att Gud gjort
människorna enkla men att de själva uttänka allehanda funder, äro liksom
talade ur författarens hjärta. I orientalens »enkelhet» och så att säga
naturliga religiositet består enligt Ehrenpreis hans egentliga företräde
framför västerlänningen.
Men Öster- och Västerland framställas dock aldrig här som mot
varandra fientliga livsmakter utan som tvenne världar, ur vilkas förening
en ädlare människotyp skall framgå. Det är lika litet sant, att de
aldrig skola träffas, som att Jerusalem och Athen äro fiender av
begynnelsen. På Akropolis’ topp, genombävad av ställets historiska
helgd och gripen av det helleniska landskapets luftiga, strålande,
sol-genomdränkta skönhet, drömmer sig författaren tillbaka till Zions
heliga berg, till vilket han några månader tidigare vallfärdat, och i ord,
lika betecknande för denne på en gång nationellt och universellt
inriktade judes åskådningssätt som för denne utmärkte stilists djärva
bildspråk, liknar han hellenismen och judaismen vid tvenne armar,
som den evighetslängtande mänskligheten utsträckt mot höjden, var
och en åt sitt håll.
Han är övertygad om att Orienten är en kulturell enhet. Bibeln,
Koranen och Taoteking äro hans reseböcker; Jesus, Buddha och Laotse
betraktar han som barn av samma land. Anmälaren kan dock för sin
del ej värja sig för misstanken, att författaren här dragit för vittgående
slutsatser, och att Orientens »enhet» är ett slags konstruktion. Månne
ej de många asiatiska kulturpersonligheter, som i våra dagar tala så
övertygat om denna enhet, omedvetet låta sig ledas av orientalernas
behov av att just nu trots alla söndringsmoment känna sig såsom ett gent
emot de västerländska härskarfolken och exploatörerna? Orienten är
väl snarast en complexio oppositorum, en sammansvetsning av
motsatser, vars förutsättning är trycket från Europa och Amerika. En
och annan läsare skulle kanske också vilja komma med invändningar,
då författaren konsekvent låter det »mekaniserade» Västerlandet,
betecknande nog alltid representerat av sin mest outrerade typ,
storstadsmänniskan, kontrastera mot det »besjälade» Österlandet; de
jazzande turisterna i det vid Nilstranden byggda lyxhotellet Semiramis
symbolisera Occidenten, medan de allvarliga och grubblande
människorna i den närbelägna Azharmoskéns stilla och kala rum framstå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
