Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 20 jan. 1927 - Respekten för riksdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 69
hålla en så antediluviansk statsceremoni. Länge fanns emellertid kvar
en annan gammal form, nämligen att kamrarnas deputationer
uppvaktade konungen för att mottaga talmansutnämningarna. Reellt var detta
en rätt förnuftig anordning, då det vanligen gav tillfälle för
monarken att göra bekantskap med nyvalda riksdagsmän samt kanske även
för dessa att göra sig kända. Men om det nu var något farligt
inflytande från den personliga konungamakten man fruktade eller rätt
och slätt olust mot besväret att göra en högtidlig uppvaktning, allt
nog, till den Staaffska regimens reformer hörde också, att denna form
avskaffades samt ersattes med statsministerns meddelande i kamrarna
om tillsättning av talman. Även detta försvann naturligtvis, när
kamrarnas valrätt på denna punkt infördes. Sedan dess finns av de
gamla formerna intet mera kvar än ålderspresidenternas hälsningstal^
Kungl. Maj:ts på slottsporten anslagna öppna kallelsebrev till
öppningsceremonien på rikssalen samt denna ceremoni själv. Det är
välbekant, att många riksdagsmän betrakta även den akten såsom
besvärlig och onödig: i kavajernas grå tidsålder tycker man det vara
oskälig möda att ens under överrocken anlägga mörka benkläder och
vit halsduk för att assistera vid gudstjänsten i hovkapellet och
öppnandet på rikssalen. För resten har det ju då och då ej saknats
politisk demonstration genom uteblivande vid dessa tillfällen.
Sålunda, det har nog väsentligen varit riksdagen själv och dess
upplysta förakt för högtidliga former, som vållat att
riksdagsöppnandet går jämförelsevis omärkligt förbi — om avslutningen är det
knappast lönt att tala, då representanterna själva till åtminstone 75 %
vid den lysa med sin frånvaro. Måhända är det också någon
liknande grund, d. v. s. ett förvållande från vederbörandes egen sida,
att publikens intresse och sympatier för riksförsamlingen icke
alldeles äro, vad man kunde vänta eller önska?
Det vore i detta sammanhang åtskilligt mera att säga än som på
dessa rader lämpligen kan ske. Ett är likväl mycket lätt att
fastslå, nämligen att intet säkrare påkallar en kritiskt lagd allmänhets
minskade respekt än högmäktiga anspråk, vilka ej motsvaras av
tillräckliga inre kvalifikationer. Fastän ofta sagt kan det ej nog
upprepas, att riksdagens anseende beror på dess eget arbete, dess egna
prestationer. Lyckligtvis må det utan egentliga förbehåll erkännas,
att svenskarna dock i detta avseende ha jämförelsevis goda skäl att
vara belåtna, nota bene vid jämförelse med andra länders
förhållanden. Men detta relativa beröm innebär också en erinran, att
brister ingalunda saknas.
En sådan kommer ofelbart till synes vid början av varje
riksdagssession. Den påtalas då man och man emellan samt stundom även
i pressen med växlande skärpa, men blir ej förbättrad. Det är det
som regel svaga personvalet vid utskottstillsättningarna. Så bräckliga
organisationer, som riksdagspartierna äro, blir det för varje
gruppledning den ömtåligaste sak att ordna sina utskottsval så, att inte
partimedlemmarna formligen revoltera. Därför har man genomgående
tagit sin tillflykt till dussinutvägen att låta ancienniteten gälla och att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
