Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 20 jan. 1927 - Herr Ekman vid makten - Respekten för riksdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 DAGENS FRÅGOR
alltjämt fasthålla vid förbudskravet — d. v. s. i princip; i praktiken
synes man redan ha övergivit detta. Under herr Ekmans handfasta
ledning ha de nyliberala statsråden gjort vackra lärospån: herr Jakob
Pettersson trotsar som socialminister den fackliga arbetaropinionen
och excellensen Löfgren håller under remissdebatten i första
kammaren ett kraftigt tal mot landsorganisationens sabotage av
arbetsfredsdelegationen. Det är också på tiden att vederbörande börja
komma underfund med vad Staaff redan varsnade hösten 1905, nämligen
att »fackföreningarna hålla på att bli en stat i staten».
Utrikesministerns tal hölls så sent på natten, att endast ett 30-tal
av kammarens ledamöter torde varit tillstädes. Men man kan vara
övertygad om att det gick hem hos socialisterna, som yttermera
avkyldes mot herr Löfgren, vilken de under Stripadebatten i juni i fjol
redan hälsade välkommen som en svensk motsvarighet till herrar Zahle
och Ove Röde i Danmark. De förhoppningar, som sålunda hystes
med anledning av den nyliberala betänksamheten mot den borgerliga
enhetsfronten i Stripafrågan, grusades dock genom voteringen, då
den borgerliga vänstern åtminstone i andra kammaren höll samman
med högergrupperna och fällde ministären Sandler. Och nu spelas
herr Löfgren ut som ett starkt trumfkort mot socialdemokraterna!
Men varför låta herr Ekman ensam sköta om leken? Skulle icke
herr Löfgren, vilken som utrikesminister har ett särskilt ansvar för
Sveriges försvar och vilken en gång våren 1925 i samband med det
väntade nedrustningsbeslutet lovade att göra någonting av de
»nyliberala hackorna», kunna med något större allvar och kraft försöka
sig på den uppgiften mom den nuvarande regeringen?
I den sedvanliga presskören vid riksdagens början
ha i år blandat sig några stämmor, vilka med en
viss bitterhet beklagat, att folkets representanter icke hos
allmänheten samt enkannerligen icke hos huvudstadens invånare fullt
åtnjuta den respekt, som rätteligen borde dem tillkomma. Man har
på sina håll konstaterat, att den förut vid valförrättningarna
framträdande likgiltigheten eller valledan synes ha alstrat av sig en formlig
riksdagsleda, i varje fall en stegrad indifferentism mot den högmäktiga
församlingen på Helgeandsholmen. Och det har med ett stänk av
bitterhet påpekats, att Stockholm icke kläder sig i flaggskrud för att
hälsa riksdagens sammanträde eller hylla kamrarna vid sessionens
avslutning.
Otvivelaktigt kunde det finnas skäl att med en viss solennitet
angiva riksdagssejourens öppnande och slut. Att så numera endast sker
i mycket ringa mån, därtill lär dock riksdagen själv och de
åskådningar, som framträtt inom dess maktägande kretsar, bära
huvudskulden. Den högtidliga ut- och avblåsning, som förekom vid
ståndsriksdagarna, betraktades av den s. k. upplysta opinionen vid förra
seklets mitt som något fruktansvärt föråldrat, som ett rent av
löjeväckande skådespel, och det skulle tämligen säkert på den tiden ha
blivit åtskilligt buller, därest Kungl. Maj :ts regering dristat upprätt-
Respekten för
riksdagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
