Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Rom och italienarnas idealstad. Av Vilh. Lorenzen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 VILH. LORENZEN
Under medeltiden, då Rom sjönk ned till en småstad, en nästan
öde, ohälsosam och av alla goda makter övergiven stad, som
under Avignonstiden knappast hyste mer än 20,000
innevånare, tedde den sig så gott som en värld i
upplösningstillstånd. Och inte dess mindre kan det möjligen i förbindelse med
kyrkobyggandet ha visat sig tendenser som kunde vara av
intresse också ur stadsbyggnadssynpunkt. Uppgiften att påvisa
det medeltida Roms positiva insats på detta område är dock icke
särskilt frestande och har heller icke mig veterligt varit
systematiskt försökt.
Det lönar sig också utan tvivel bäst under nuvarande
förhållanden att behandla renässansens och barockiidens Rom
liksom även senare tiders intill närvarande tid, som ingalunda har
försämrat denna i sanning eviga stad.
Rom är ju olik alla världens övriga städer: dess innevånare
ha aldrig åstadkommit något av materielt värde, de ha varken
sått eller skördat, och dock ha de alltid inhöstat i ladorna och
levat, tidtals t. t o. m. levat gott, på andra människors arbete.
Under forntiden levde Rom, världens härskare, av Italien och
provinserna, under påvetiden av kristenheten, och sedan 1870 har
det levat av att vara administrationens säte med dess
tusentals ämbets- och tjänstemän, och av att vara en turiststad: Rom
är den typiska konsumtionsstaden. Om man undantar
medeltiden har det alltid funnits pengar i Rom, dels hos enskilda,
dels hos kyrkan; kolossala penningsummor ha strömmat in till
Rom, och en stor del av dem har generöst ställts till konstens
förfogande. Hierarkien, påvarna, kardinalerna och deras
närmare och avlägsnare släktingar, ävensom den med kyrkan nära
befryndade romerska högadeln anbringade sitt ekonomiska
överskott i konstverk d. v. s. i föremål av beståndande värde.
Konsten fordrar kapital, den stora konsten förutsätter rikedom
— den kan icke ens vara nöjd med burgenhet — och rikedom
hade Rom under renässansen och barocktiden, vare sig den
innehades av kyrkan eller av privata.
Resultatet är uppenbart: stenarna förkunna arkitekturens triumf
och skulpturen stämmer in. Men under det att skulpturen
ganska snart flyttades till andra trakter och länder, fortfor Rom att
under dessa århundraden vara den stora arkitekturstaden, och
än mer, den blev i vissa avseenden banbrytande på
stadsbyggnadskonstens område.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
