Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Siljansområdets fäbodbygd. Av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 567
brukets inkräktning på betesmarkerna. Men otvivelaktigt är också,
att företeelsen återspeglar en starkare belastning av dessa.
Docenten Frödins framställning rymmer icke endast fäbodkulturens
kulminering, den omsluter även dess begynnande tillbakagång och
upplösning. I själva verket har denna tillbakagång och upplösning
otvivelaktigt varit nödvändig. Fäbodbruket i egentlig mening — alltså
ej blott en tids sommarvistelse på en utgård med kreaturen — är
en extensiv näring, som kräver överflöd på arbetskraft och mark,
men båda dessa produktionsmedel ha genom skogsbrukets
industrialisering blivit knappare och fått ett pris, som den primitiva
mjölkhushållningen icke kan betala. Och därtill kommer även en annan sak,
att denna mjölkhushållning själv blir en orimlighet genom det
förbättrade avsättningsläge, som boskapsskötselns produkter uppnått tack
vare den med skogsbruket följande allmänna ekonomiska lyftningen.
Det kan knappast gå för sig att skicka korna långt bort på skogen
för att tillverka och lagra smör och ost, då mjölk och
mejeriprodukter av alla slag finna ögonblicklig och vida mera lönande avsättning.
Viktigast av allt är dock, att jordbruksteknikens utveckling frigjort
kreatursskötseln från det primitva beroende av naturen, som ytterst
ligger bakom fäbodvistelsen. Det är ej längre nu som förr, att
boskapens egentliga avkastning är bunden vid tiden för sommarbetena
och att problemet därför är att med ett minimum av vinterfoder
hålla största Äöjliga kreatursmängd vid liv till nästa
produktionsperiod. Med andra ord, den traditionella svältfodringen tillhör det
förgångna, färre kreatur, hög utfodring och jämn produktion har
blivit lösen. Möjligt har detta blivit därigenom, att åkerjorden
väsentligen fått övertaga stallfoderproduktionen och den därigenom vunna
rikligare fodertillgången dessutom utökats med kraftfoder.
Åt alla dessa komplicerade förhållanden ger förf. konkret och
mångsidig belysning. Hans huvudresultat är följande. Man kan enligt
vissa beräkningsgrunder i avseende på betesbehovet reducera de olika
kreatursslagen till en enhet, som svarar mot en kos normala
betesbehov och därför lämpligen kan betecknas med »ko». På
Östalpernas rika beten är medeltätheten 22 »kor» per km2, i Dalarna höll
man vid tiden för storskiftet över 54 »kor» per km2 av
huvudbygdernas kargare skogsbeten, medan motsvarande tal nu är 30. En dylik
kreatursmängd vore oförklarlig, om ej de avlägsna skogsbetena gjorts
åtkomliga tack vare fäbodbruket. Kreatursstammens nedgång
korresponderar också med dettas tillbakagång.
Samtidigt med att kreatursstammen minskat, har antalet
kreatursägare ökat. Nedgången i kreaturens antal absolut och än mer
relativt, per kreatursägare, vill förf. förklara med att åkerbruket tack
vare den rationella driften vunnit i betydelse på den gamla
huvudnäringens, boskapsskötselns, bekostnad. Ehuru anmälaren för sin del
tror, att förf. därvid ej gör full rättvisa åt betydelsen av
svältfodring-€ns upphörande och den kontinuerligare avkastningen, vilka faktorer
väsentligen öka den minskade kreatursmängdens effektivitet, är
förhållandet obestridligt. Men det som för ögonblicket mest intresserar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
