Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Siljansområdets fäbodbygd. Av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
566 LITTERATUR
vistelse ute på betesmarkerna vara en kvarleva av en verklig
oavbruten nomadisering, som vanemässigt kommit att röra sig i samma
banor. Men det är dock alldeles tydligt, att en dylik utveckling kan
ha ägt rum endast i trakter, där ej uppehållandet av både
människornas och djurens liv under långa kalla vintrar är det elementäraste
problemet. Där måste den fasta bebyggelsen vara det primära.
Naturligtvis kan man tänka sig, att fäbodtekniken i dylika bygder
uppstått därigenom, att man vid befolkningens tillväxt tvungits att
begagna allt avlägsnare marker. Men lika väl kan man tänka sig, att
de människor, som först tillgodogjort sig Alpernas och de svenska
skogsviddernas sommarbeten, känt metoden att nyttja avlägsna beten
från trakter, där ett nomadväsende stelnat. Vilken teori om
fäbodväsendets uppkomst som än kommer att segra, år det emellertid
tydligt, att en fast bosättning i de nordsvenska älvdalarna var
förutsättningen för att boskapen skulle kunna hållas vid liv över vintern. Vi
måste alltså räkna med gårdar, helt visst i förening med ett åkerbruk,
vars avkastning gjorde det möjligt för befolkningen att under den
kalla årstiden vistas i betesmarkernas grannskap. Från denna fasta
bebyggelse hava sedan skogsvidderna successivt tagits i anspråk, men
intet tvingar oss till att i denna besittningstagandets successiva
utveckling också se fäbodteknikens. Har man medfört kunskap om
denna, kan tvärtom mången bebyggelse från början ha grundats på
betesmarker, söm ej voro direkt exploaterbara från huvudgården.
Huru det än förhåller sig med fäbodteknikens uppkomst, står det
fast, att denna teknik, kombinerad med den ej mindre betydelsefulla
slogkulturen, erbjudit en effektiv metod att tillvarataga våra
skogsmarkers glesa, självväxande foderproduktion. Den framställning, förf.
ägnar åt fäbod- och slogkulturen, är i högsta grad instruktiv och
riktar vår kunskap med en mängd nya fakta, klart inpassade i sitt
typologiska, tekniska och ekonomiska sammanhang. Ett intryck, som
mycket starkt tränger sig på läsaren, är, hur livskraftigt
fäbodväsendet länge varit i Siljanstrakten. Förf:s framställning är ej egentligen
historisk. Men han har genom att tillgodogöra sig handlingarna från
det storskifte, som Siljansområdet undergått under 1800-talet, kunnat
genomföra sin teckning mot bakgrunden av ett tvärsnitt genom det äldre
tillståndet, vilket är så mycket värdefullare, som all sannolikhet talar
för, att de förhållanden, som förelågo vid skiftet, redan länge ägt
stadga. Det överraskande är nu, att fäbodbebyggelsen kulminerar efter
storskiftet. Den fria rådighet över skogsmarken, som detta skänkte,
användes till nyanläggning av fäbodar. Och även där man nöjde sig
med de gamla fäbodställena, började man i stor utsträckning
intensivare utnyttja den avlägsnare skogsmarken genom långfäbodarna. I
vissa trakter, där man förut brukat reda sig med en fäbod, vann
sålunda tvåfäbodssystemet ökad användning, och i en socken som
Sollerön, där tvåfäbodsystem tidigare varit vanligt, började
trefäbod-systemet spela en större roll. Till en del får detta uppfattas som
korrigering av en schematisering vid storskiftet, som ej tog hänsyn
till mark- och betesförhållandena, till en del som återverkan av skogs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
