Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Poincaré och 1912 års politik. Av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
554 YNGVE LORENTS
lands härskare, vilka ständigt vållat bekymmer. Man mindes
särskilt det närmast föregående, i Potsdam i nov. 1910, som
hotat lägga grundvalen till ett nytt ryskt4yskt samförstånd.
Tidpunkten för Poincarés Petersburgresa var lämplig även ur en
annan synpunkt. Den ryska duman hade i mitten av juni
antagit ett nytt flottprogram, som skulle ge den ryska flottan i
Östersjön en betydande förstärkning. Såväl den franska som
den engelska pressen hade gjort sitt bästa att förläna denna nya
krigsmaskin en tyskfientlig karaktär. Poincaré begagnade
tillfället att i Petersburg demonstrera i samma riktning. En
franskrysk marinkonvention hade den 16 juli avslutats i Paris. För
att stadfästa dess för en fransk-rysk samverkan i krig
betydelsefulla innebörd genomdrev Poincaré vid sina överläggningar
i Petersburg med Sasonov, att konventionen skulle förses med
en bekräftelse i form av en notväxling mellan de båda
ministrarna. Av stor betydelse för det militära samarbetet var vidare
en ny konvention* mellan de franska och ryska
generalstabscheferna, avslutad den 14 juli 1912. Det fanns oförtydbart starka
skäl för Poincaré att i sitt tal i kammaren kort före jul
framhäva det nära samförståndet med den ryske förbundsbrodern. På
jämförelsevis kort tid hade Poincaré lyckats i hög grad fördjupa
detta. Omständigheterna hade varit gynnsamma för en sådan
utveckling, men i icke ringa grad hade härtill bidragit
Poincarés iver att under betonande av Frankrikes egna åtaganden
visa bundsförvanten »une fidélité effective et agissante». Det
blev knappast till fredens befrämjande, att denna effektivitet
främst kom att karaktäriseras av fortsatta rustningar. Genom
senare erfarenheter är man frestad att vidga innebörden i
ambassadören Benckendorffs i början av 1912 fällda, av
Marocko-krisens varierande skrämskott föranledda omdöme: »Ententerna,
som man hittills ansett som fredsgarantier, äro det ej längre i
samma grad som man i början trott».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
