Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Finsk Tidskrift. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINSK TIDSKRIFT 423
alldeles för grov. I den nyare dikten motsvarade Snoilskys
poesi snarast hans ideal. Lika kritisk som han stod mot
naturalismen, företrädd av Zola och av det senare åttiotalets
Strindberg, lika bestämt uppträdde han emellertid också gentemot de
riktningar, som avlöste den, symbolismen och dekadansen. I
en stor artikelserie 1889 och följande år om den franska poesin
i våra dagar angrep han skarpt les parnassiens och
symbolis-terna, Leconte de Lisle, Baudelaire, Verlaine och Mallarmé,
liksom han i en annan artikel från samma tid om »det demoniska
i Ibsens senare dramer» strängt kritiserar Hedda Gabler:
»Åtminstone som drivkraft i karaktären har det demoniska icke
bragt lycka åt Ibsens drama. Huru vore det att en gång
försöka vad verkan det gudomliga skulle göra?»
Det mycket stora inflytande tidskriftens kritik åtminstone
under en stor del av Estlanders tid ägde, berodde icke endast på
dennes personliga auktoritet utan också till en del på att de
kritiska organen i övrigt voro så få. Under de följande
decennierna förändrades detta förhållande i någon mån, då den
litterära kritiken i tidningar och i tidskrifter nådde en högre nivå
än vad tidigare varit fallet. Redan under åttiotalets senare hälft
had,e de egentliga åttiotalsidealen fått varma förespråkare i
tidningen Nya Pressen, där bl. a. Gustaf af Geijerstam ivrigt förde
deras talan. Under nittiotalets sista år och 1900-talets första
decennium är Werner Söderhjelm i Hufvudstadsbladet den
ledande kritikern. Och vid 1900-talets början skapar sig den då
unga generationen ett eget litterärt och kritiskt organ i Euterpe.
De kritiska rösterna bli flera och mångsidigare.
Men Finsk Tidskrift fortfar att fylla sin gärning som ett
centralt kritiskt organ, där kritiken nu och allt intill senaste tid
främst omhänderhaves av R. F. von Willebrand, visserligen med
biträde av många yngre krafter. I mycket följer han
traditionerna från Estlanders dagar. Tidskriften bevarar sålunda
fortfarande ett visst avstånd från alla extrema riktningar. Men
Willebrands kritik bygger icke i samma grad som Estlanders
på ett genomarbetat estetiskt system, där de etiska synpunkterna
förenats med de litterära, och den är därför smidigare och mindre
teoretiskt doktrinär; å andra sidan håller han sig också borta
från en kritisk impressionism i Levertins och Söderhjelms anda.
Vill man söka ett utmärkande drag för hans kritik är det
snarast — vid sidan av det varma intresset för och den välvilliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
