Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Litteratur - Sågar och bruk i Norrland. Av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
SÅGAR OCH BRUK I NORRLAND
Till de problem i vår ekonomiska historia, som äga verkligt
central betydelse, hör otvivelaktigt frågan om våra vidsträckta
skogsmarkers rätta användning. Den doktrin, för vilken det var ett axiom,
att högförädlingen bragte, om ej alltid den största individuella, så
med visshet den största nationella vinsten, behövde dock ej hysa
någon tvekan. Så snart metallframställningen blev vår främsta, mest
arbetsintensiva exportindustri, syntes endast egennyttan kunna bestrida
dess företrädesrätt till nödig bränsleförsöjning. Då vidare inom
metallframställningen olika tillverkningsgrenar konkurrerade med
varandra, ordnade sig deras anspråk nästan axiomatiskt till ett logiskt
system: den ädlare metallen, silvret, därnäst kopparen, gick framför
det simplare järnet, och om inom järntillverkningen gruvbrytning och
tackjärnsproduktion genom ett noggrant reglementerande i första
hand säkerställdes, var det blott som ett led i en omsorgsfullt
uttänkt plan, vilken genom att framför allt binda vinsten vid
stång-jänssmidet tillförsäkrade landet denna fortsatta förädling av
exportvaran. Det är detta system, som, spontan^ framväxande men logiskt
genomarbetat framför allt av bergskollegiets förste president Carl
Bonde, för mer än ett par århundraden behärskade vår
brukslagstiftning. I praktiken ledde det som välbekant är framför allt till att
hammarverken i stor utsträckning flyttade bort från gruvdistrikten
och under formen av talrika smärre anläggningar spriddes över våra
skogsbygder. Av denna art var bland andra också den
bruksbebyggelse, som under 1600-talet så småningom letade sig upp efter den
norrländska kusten och för vars räkning kronan 1683 förklarade sig
ämna reservera den skogsmark, som kunde vara till överlopps i de
norra provinserna.
Man kan knappast öppna en gammal handling som berör bruken
utan att läsa om att den egendomliga lokalisering, som skilde
råvara och förädlingsverk med många hårdkörda landsvägsmil eller
besvärliga skutdagsresor, var nödvändig för skogsbristens skull. Och
dock är det svårt att tro på detta omdömes generella riktighet. De
arealer, som bruken direkt eller indirekt förfogade över, voro ofta
oformligt stora, och det är ju också välbekant, att de gamla
bruksegendomarna i sinom tid tillförde den segrande trävarurörelsen
präktiga, sparade virkesreserver. Därmed är ej sagt, att det ej låg en
verklig realitet bakom klagomålen över virkesbristen, endast att denna
realitet möjligen var en annan än den som man talade om. Resul-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
