Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Teater - 1925—1926 års facit. Av Kjell R. G. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER 259
skådespel, en medveten Hamletparafras, där liv och teater på samma
sätt gripa in i varandra. Dess hjälte, en italiensk adelsman, har
vid en kostymfest, varunder han spelade Henrik IV — den tyske
medeltidskejsaren, som förödmjukade sig för påven i Canossa, icke,
som man skulle tro och som en herre i pjäsen tror, den franska
kung, som köpte Paris för en mässa — gjort ett fall från hästryggen
och ådragit sig en Hjärnskakning, som låter honom leva i den
föreställningen att han alltjämt är kejsaren, och han tvingar sin omgivning
att uppträda därefter. Men han tillfrisknar och genomskådar själv
illusionen — dock utan att känna någon lust att åter förflytta sig
800 år framåt i tiden. Han njuter i hemlighet av sin mer eller mindre
medvetna dubbeltillvaro, bakom vilken döljer sig en sentimental
ungdomsupplevelse. Katastrofen ligger hela tjugu år tillbaka i tiden, då
denna ungdomsupplevelse plötsligt aktualiseras i minnet: den kvinna,
han en gång älskat och för vars skull en då försmådd rival
framkallat olyckshändelsen, besöker honom av nyfikenhet tillsammans
med denne och sin dotter, moderns avbild sådan hon såg ut för
tjugu år sedan. Med sin forna älskade, nu en väl uppsminkad gammal
kokett, kan han ännu konversera ironiskt tvetydigt som Hamlet med
Ofelia, men anblicken av den unga flickan, till på köpet i moderns
kostym, från den olyckliga festen, utlöser ögonblicklig effekt: den
i sin värdighet kränkte historiske kejsaren och den svartsjuke
greven av i dag sammansvetsas i en enda flamma av »normalt» hat,
och rivalen blir nedstucken på platsen. Men om förbrytaren var
klok eller galen i förbrytelsens ögonblick, det är en punkt, som
kvarstår ouppklarad, helt enkelt emedan den icke kan klaras upp. I
klassisk tragedi var det dramatiska »igenkännandet» mellan två
varandra fordom närstående ett omtyckt motiv; här är det direkt baserat
på en form av vad som i modern psykologi kallas för
personlighetsklyvning, och onekligen monumentalt utnyttjat i denna nya form.
Huvudpersonen — styckets enda roll — har framställts på olika
sätt: av Pitoéff helt och hållet i Rembrandtsk halvbelysning, med
flytande konturer; av Ruggero Ruggeri, Pirandellotruppens protagonist,
en av Italiens förnämsta skådespelare (Hamlettolkare av rang!), med
skarpt markerade gränslinjer mellan mörka och ljusa fält på tavlan,
mellan verklig och spelad galenskap. Herr de Wahl har tydligen i
huvudsak delat sin italienska kollegas uppfattning av rollen — hans
andra mästerprov under denna säsong; skulle man våga en
invändning, komme den att gälla det litet för mycket av tragiskt patos, som
skådespelaren förlänat den av författaren tydligen som en sentimental
ironiker närmast tänkta figuren. Det blev nu mera Othello än Hamlet —
men lika gott, bekantskapen blev därför icke mindre intressant, snarare
tvärtom. Icke minst den vitpudrade, tragikomiska pajazzomasken under
det toviga röda håret var ett fynd. Herr Gustaf Linden, styckets regissör
på Dramatiska teatern, förtjänar en särskild eloge för det raska,
eggande tempot, som kom en att glömma bristen på egentlig handling.
Väl träffad var också den generat uppsluppna maskeradstämningen
under de farsartade inledningsscenerna; man väntar sig icke precis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
