Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Teater - 1925—1926 års facit. Av Kjell R. G. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258 TEATER
mycket tolerant på denna punkt och betraktar gärna sina stycken
som rena utkast, när det gäller den sceniska framställningen — gör
i de »Sex rollerna» en bestämd boskillnad mellan dessa »roller» och
de skådespelare, i vilkas krets de oförmodat dyka upp, som
materialiserade figurer ur en diktares fantasi bland en hop verkliga
människor mitt uppe i vardagens id. De få på hans teater göra en
spöklik entré — från parketten — i magisk belysning; de äro vidare
starkt grimerade, så att det nästan ser ut som om de bure antika
masker. I tal och åtbörder uppträda de däremot som vanliga
människor i en realistisk pjäs ur vardagslivet, låt vara att den sydländska
livligheten fritt får ta ut sin rätt. Pitoéff i Paris gick en medelväg —
han behöll belysningen men slopade maskerna — medan hos
Reinhardt i Berlin de sex plötsligt stodo där i halvdunklet längst bort
på den dekorationslösa scenen och tveksamt närmade sig, utan att
man rätt visste hur de kommit dit. Dröm och verklighet löpte in
i varandra och sammansmältes; handlingens olika »plan» kunde icke
mera särskiljas, ty de växlade från minut till minut. Tydligen var
det en liknande uppfattning av styckets sceniska problem, som
bestämt herr Svennbergs regi på Dramatiska teatern i Stockholm, där
likaledes all teatralisk understrykning av handlingens mystik med yttre
medel försmåtts. »Rollerna» buro diktarens patos, skådespelarna
hans ironiska, till slut motvilligt gripna reflexion, som ett slags antik
kör, med direktören som anförare. Med en viktig skillnad dock, som
kanske huvudsakligen får tillskrivas den personliga skådespelarinsatsen:
medan hos Reinhardt, som på viktiga punkter omgestaltat handlingen,
direktören — Max Pallenberg — blev en huvudperson, i vars tonfall
och mimik »dramat i dramat» levande återspeglades med alla sina
växlande faser, som om han varit ödets ofrivilliga ställföreträdare,
diktaren själv, genomlidande skapandets kval, tog herr Svennberg i
samma roll fasta på den kontrastverkan, som yrkesmannen, van att
handskas med tragiska konfliktämnen som expediten med peppar och
salt, i sin platta vardaglighet kunde erbjuda mot Faderns patetiska
figur. Denna blev i stället huvudpersonen — säkerligen i bästa
överensstämmelse med diktarens egna intentioner — och i herr Anders
de Wahls gestaltning därtill en oförgätlig scenskapelse. Skådespelaren
tycktes i denna roll ha lyckats genombryta de gränser, man trott
definitivt uppdragna kring hans konstnärspersonlighet: det fanns icke
ett spår av teater i dålig mening hos denne prövade, kuschade, litet
luggslitne medelålders man med det av lidandets blekhet liksom
fosforescerande ansiktet, och när den förpinade rösten plötsligt höjde
sig till ett skrik eller plötsligt tystnade, satt man genomisad av hans
egen skräck inför det okända, som förgäves sökte artikulerat uttryck.
Det var ett stycke fulländad skådespelarkonst i Moskvaryssarnas sobra
stil. »Rollen» blev kött och blod, en levande människa. Också de
kvinnliga sekundanterna, fröken Jessie Wessel och fru Maria
Schild-knecht, skuro ut talande silhuetter av sina »roller», den fallna flickan
och den olyckliga modern, på vilka fantasien kunde brodera vidare.
Henrik IV är ett lika välbyggt, ehuru knappast lika fängslande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
