Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Carl Ifvarsson. Ett bidrag till hans politiska karakteristik. Av Edvard Thermænius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108 RUTGER ESSÉN
med andra ord ett redskap för entente-imperialismen i dess
hätskaste form och på samma gång ett bedrägligt försök att åt
dennas våldsmetoder förläna ett sken av universell rättfärdighet.
Och då man samtidigt kunde vänta, att, efter U. S. A:s
avträdande, Storbritanniens och dess dominions’ politik skulle komma
att behärska förbundet, kunde man icke utan fog beteckna det
som »an extension of the British Empire» (en utvidgning av
det brittiska världsväldet). Inbjudningen till anslutning från de
under kriget neutralas sida kunde ur denna synpunkt endast
tolkas som ett försök att indraga även dessa stater i ansvaret för
fredstraktaternas ödeläggande politik och dymedelst ytterligare
försvåra en framtida politisk tillnyktring och en revision av
fredsslutens på så många punkter orimliga innehåll.
Vad som framför allt gjorde detta åskådningssätt plausibelt var
själva formen och tidpunkten för förbundets tillkomst. Det föddes
såsom ett annex till traktaten i Versailles — ett ytterligt olyckligt
ursprung för en institution med högre, universella syften. Men
dessutom kan det icke nekas att förbundets verksamhet under
dess första år knappast jävade det misstänkta i dess ursprung.
Visserligen blev det icke England utan därjämte och kanske
snarare i högre grad Frankrike och dess satelliter, som kommo
alt sätta sin prägel på förbundets politik. Men oklarheten i
fråga om högsta inflytandet i förbundet hindrade icke att många
av dess åtgärder kommo att präglas av en för Europas framtid
högst vådlig entente-imperialism. Den olyckligaste åtgärden av
denna art var 1921 års rådsbeslut i fråga om Ober-Schlesien —
ett orättfärdigt, krigsrisk-ökande och ur alla synpunkter ytterst
betänkligt avgörande, vilket otvivelaktigt motverkat förbundets
syfte i högre grad än någon annan dess åtgärd eller
underlåtenhet.
Då den svenska riksdagen i mars 1920 tog slutlig ståndpunkt
till frågan om Sveriges inträde i förbundet, hade visserligen dettas
verksamhet ännu knappast begynt, men det är otvivelaktigt, att
de icke ogrundade farhågorna för att denna skulle komma att
helt behärskas av de entente-imperialistiska synpunkterna
tillmättes en synnerligen stor vikt av den minoritet, som röstade
emot anslutningen. Ännu tyngre vägde kanske dock
betänkligheterna mot uppgivandet av den gamla traditionella svenska
neutralitetspolitiken. Ty på den punkten såg högerminoriteten
klart och realistiskt: anslutning till förbundet innebar ett upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
