Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor - Den gamla goda brukstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 559
Det är mot en sådan bakgrund, man med tacksamhet tar del av
fru Elisabeth Wcern-Bugges små enkla teckningar ur det gamla
brukslivet (Från bruksbackar och herrgårdssalonger, Stockholm,
Wahlström & Widstrand, 1925, 189 s. Kr. 5: —). Hon har förut öst
ur släktens gamla papper; när hon nu hämtar materialet ur sitt eget
minne, frågar man sig kanske, varför hon valt en halvt novellistisk
form, som tar bort litet av konkretionen utan att förvilla någon.
Ty att det är personliga minnen, hon återberättar, säges ju ändå, och
att så är, ger ju för övrigt boken en god del av dess värde. Det
är framför allt som ett vittnesbörd inifrån om det bärande och
sammanhållande i den gamla goda tiden den intresserar, och att så mycket
därav bevarades in i nedgångstiden, vittnar i sin mån om de goda
traditionernas styrka.
Fru Wsern-Bugges skildringar äro emellertid också underhållande.
För den som har sinne för folk, som ej jämnslipats i storstaden, är
det roligt att stifta bekantskap med dessa egenartade människor, som
med sina kantigheter, fel och förtjänster alla mer eller mindre äro
samstämda av det ofta knappast nämnda men allestädes närvarande
stora hela — bruket med allt vad det betyder för de mångas
bärgning och för deras livs ideella innehåll.
Något referat skall här ej försökas, blott en reflexion till må finna
plats. Bland de gestalter, författarinnan utvalt som typiska, träda
Sven-Duva-figurerna ganska starkt fram. Och helt visst med avsikt.
Man tar nog ej fel, om man fattar det som skildrarinnans mening,
att den patriarkaliska tiden ägde en förtjänst även däri, att ett
mänskligare band mellan husbonde och underlydande tillförsäkrade jämväl
de andligen svaga en plats och gav dem tillfälle att göra en
värdefull insats.
Otvivelaktigt var det också så. Och säkert är väl detta en av de
punkter, där den nya tiden med allt vad den skänkt av rikare
bärgning, vidare vyer och ökad handlingskraft minst förmått att ersätta
det goda, som offrades upp med raserande av de gamla trygga, av
ömsesidig förpliktelse genomsyrade livsformerna. Men kanske hade
också de trygga, på förhand garanterade levnadsloppen, lugnet och
trevnaden sin del i att tankarna gingo de gamla välkända vägarna
och hela världsbilden med bruket och bruksherrgården i sitt
centrum präglades av en stabilitet och oföränderlighet, som den,
redan vilande på undergångens brant, minst av allt ägde. Kanske är
det en — knappast avsedd — symbolik, att den ende som bryter
sig ut ur idyllens ram, »den elake pojken», som aldrig lät sig fångas
av traditionens nät eller böjde sig för samhällsmoralens bud, blir den,
som till sist tar arvet — som med tiden slår under sig så mycket,
både av pengar och egendomar och skogar, den, för vars skull många
brukspatroner fingo gå från gård och grund.
Det djupt sorgliga i den gammaldags bruksrörelsens trista
dödskamp är icke, att den gamla organisationen sopades bort. Den var
från början till en del en konstlad produkt och blev till slut ett
hinder för det rätta nyttjandet av några av vårt lands rikaste till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
