Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den politiske oratorn. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN POLITISKE ORATORN 455
också bortse från vad exempelvis Järta, Geijer och Palmblad
ansågo, att läsekretsen skäligen borde tåla, måste vi medge, att
även mera modernt journalistiskt lagda författare som Askelöf,
Crusenstolpe, Sturzen-Becher och J. A. Hazelius ofta i sina
artiklar och pressorgan bragte ett innehåll av sådan
omständlighet eller tyngd, att det nu skulle skrämt bort flertalet
prenumeranter. Hedin, av naturen litterär aristokrat med ett djupt och
under årens lopp snarast ökat förakt för profanum vulgas, genom
sina vidsträckta självstudier i besittning av en högst betydande
fast kanske något osystematisk historisk och statsvetenskaplig
lärdom, hade visserligen ett brinnande begär att upplysa sina
läsare, men han ville alls icke göra dem sakerna alltför lätta.
Han skrev med en elegans och klarhet, som han torde
utvecklat efter förebilder från sitt älskade Frankrike, men jämväl ofta
med en sakrikedom och tyngd — kanske framkallade av ett
visst lärdomskoketteri — som voro ingenting mindre än
populariserande. När han flyttade sin tribun från presspalterna till
Andra kammarens plenisal, ändrade han icke avsikter eller
vanor. I den nya miljön ville han vara lika undervisande som i
den gamla. Han gick därför till en riksdagsdebatt förberedd
liksom till en akademisk föreläsning, och hans stora
riksdagsanföranden — vad man sedan må tänka om deras syften och
utformning — baserades alltid på grundliga studier i det ämne,
som var under behandling. Han blev en politisk föreläsare och
en som tog sitt kall på djupaste allvar.
Häri låg väl det mest karakteristiska draget hos Hedin som
riksdagstalare. Typen har varit sällsynt i vår riksdag med dess
av allehanda andra livsuppgifter jäktade medlemmar, och i
Andra kammaren stod han utan medtävlare. Den säkerhet,
varmed han i varje fall behärskade sitt ämne, gav honom, som
greve Hugo Hamilton träffande påpekat (Svensk Tidskrift, 1924,
s. 15), möjlighet att utan att bryta framställningens tankegång,
infläta utvikningar efter debattens tillfälliga krav, och ju mera
vand han blev vid talartribun och lyssnande publik, desto mer
suveränt kunde han anpassa formen och frigöra sig från det
bindande intryck, som den omsorgsfulla förberedelsen så lätt
efterlämnar. Därvid kom honom också, särskilt i samma mån
han kände sig stå i utpräglad opposition till dagens maktägare,
hans heta temperament till godo, ty dess utbrott gåvo mer än
annat åt talet en prägel av att vara ögonblickets skapelse. Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
