Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft 6 - Dagens frågor 26. 10. 1925 - Avtalen i Locarno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438 DAGENS FRÅGOR
sig kunna sådana smådrag synas obetydliga, men de böra ses mot
bakgrunden av tidigare sammanträdens yttre iscensättning, och då bli
de vältaliga vittnesbörd om en löftesrik förändring till det bättre, en
»begynnelse». ...
Samma intryck ge de träffade avtalen. Vad Frankrike nästan
ivrigare än skadestånd eftertraktat har som bekant varit vad som
inne-bäres i slagordet »trygghet». Nu garantera i Rhenfördraget Tyskland,
Belgien, Frankrike, Italien och Storbritannien »individuellt och
kollektivt» bevarandet av det territoriella status quo, som framgått ur
Versaillestraktatens bestämmelser om Tysklands gräns mot Belgien
och mot Frankrike samt om demilitariseringen av vänstra
Rhenstran-den och 50-kilometers-bältet närmast öster om Rhenfloden.
Pappersgarantiers värde är ju alltid begränsat, men på detta område kunde
Frankrike svårligen tänka sig någon fullständigare »trygghetsurkund»
av det frivilliga slag, som är värdefullare än alla påtvingade. Tyska
tidningar ha använt mycken möda på att bevisa, att i denna
traktatbestämmelse ej ligger något »avstående av tyskt land», varmed då
menas Elsass-Lothringen, men i praktiken är nog ändå detta fallet,
och bestridandet av faktum får väl närmast anses åsyfta att
underlätta fördragsartikelns godkännande i folkrepresentationen. Å andra
sidan måste samma bestämmelse innebära ett franskt definitivt
avsvärjande av de i vissa kretsar länge så populära planerna på att
med hyrda Rhenlandsseparatisters hjälp stympa Tyska riket genom
upprättandet av en buffertstat efter mönstret av Napoleons westfaliska
kungarike.
Fördragets andra artikel börjar med en högt tonande
fredsbekännelse: »Tyskland och Belgien och på samma sätt Tyskland och
Frankrike förplikta sig ömsesidigt att ej från någondera sidan företaga
något anfall eller någon invasion och att ej mot varandra i något
fall skrida till krig». I någon mån försvagas emellertid intrycket
av dessa inledningsrader genom fortsättningen av artikeln, där tre
undantag från den vackra grannsämjeregeln göras.
Fredsförpliktelsen är, heter det, ej tillämplig när det gäller utövandet av den
legitima rätten till självförsvar vid gränskränkning eller flagrant
överträdelse av demilitariseringsbestämmelserna. Ej heller får den stå i
vägen för tillämpning av sanktionsplikten enligt artikel 16 av
Nationernas förbunds »pakt». Och till sist annulleras den vid »aktion,
företagen till följd av beslut av Nationernas förbunds församling
eller råd eller som tillämpning av paktens artikel 15, moment 7, i
detta sistnämda fall dock förutsatt, att aktionen riktas mot en stat,
som först själv gått till anfall». Den här senast åberopade artikeln
berör konflikter mellan förbundsmedlemmar, då rådet ej kunnat enas
om sitt utlåtande, varvid »förbundsmedlemmarna förbehålla sig att
träffa de åtgärder, som synas dem erforderliga för upprätthållande
av rätt och rättvisa». Här öppnas sålunda en bräsch i fredsmuren,
men det »legitima krig», som därigenom förklaras möjligt i
garantiområdet, måste dock ha karaktären av försvar mot en
fördragskrän-kande angripare. Sedan följer i artikel 4 bestämmelser om strids-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
