Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft 6 - Dagens frågor 26. 10. 1925 - Generalkrigskommissarien - Erik Dahlbergsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428 DAGENS FRÅGOR
politici, vilka under det senaste decenniet förflyttats till chefsplatser,
givit föredömet genom att omedelbart lämna riksdagen. Och likväl
har ingen av dem intagit en tillnärmelsevis så starkt betonad parti-
ståndpunkt som den sist utnämnde.
På sista tiden har ibland med skärpa betonats, att våra officerare
göra riktigast att ställa sig utanför den politiska partikampen och
blott samla sina krafter till de fackliga uppgifterna, vilka så kunna
med desto större eftertryck hävdas åt alla håll. Yrkandet är princi-
piellt riktigt, och det har bl. a. funnit ett visst gillande inom den
regeringen närstående pressen. Det vore en deductio in absurdum,
om det samtidigt tillätes, att fanatiska partimän bemäktigade sig le-
dande förvaltningsposter inom försvarsväsendet och från dem fortsatte
sin politiska gärning.
I denna årgångs första häfte skrev Svensk Tidskrift (s. 68): »genom
den utveckling vartill ansatser nu visat sig, stå vi i själva verket för
närvarande inför den mycket allvarliga faran, att den kanske värde-
fullaste frukten av 1800-talets svenska statsarbete förloras, grundsatsen
att förvaltningen i största möjliga utsträckning skall hållas fri från
partilivets brytningar och kunna fullgöra sina uppgifter allenast efter
sakliga synpunkter samt sålunda blott, men också helt, under ämbets-
mannaansvar.> Utnämningen till generalkrigskommissarie visar, alt
farhågorna varit alltför väl grundade.
Erik Dahlberghs- Liksom stucken i koppar framstår ur Erik Dahl-
minnet. berghs dagbok, full av liv och humor, hans skild-
ring av gästabudet på Frederiksborgs slott efter fredsslutet i Roeskilde.
De båda konungarna, segraren och den besegrade, discurrera i all
förtrolighet över bordet om den undersamma marschen över Bälten
och Karl Gustav utpekar leende Erik Dahlbergh, som står bakom hans
stol, såsom sin vägvisare. Danske kungen räcker honom nådigt
handen, som han kysser »med tillbörligit underdånigt reverenz», men
drottningen »snedde ehesomofftast ögone opå mig och meente fuller
till äwentyrs icke alt det som gott war»>.
Det är kuriöst att i våra dagar finna svenskor, som i samförstån-
dets namn göra sig skyldiga till en så oartig underskattning av våra
danska fränder, att de tro dem alltjämt se på Bältövergångens hjälte
med lika sneda blickar som mer än ett fjärdedels årtusende tillbaka
den stolta och oförsonliga danska drottningen.
Då för något år sedan ett mera välment än välbetänkt förslag
väcktes att hedra Erik Dahlberghs minne genom en staty i Stock-
holm, framkallade detta ett anskri i allmänna tidningarna från en
svensk medborgerlig kvinnoförening:
>... Vår tid har andra ideal än härförarsnillen . . . Resandet av en min-
nesstod sådan som den ovannämnda kunde ej undgå att pinsamt beröra en av
våra nära grannar, en frände, ett brödrafolk . . . Vära barn och barnbarn
skulle förundra sig över att vi ännu i våra dagar reste stoder åt krigsmän.
Vår tid vill se andra dåd prisade, de vilja ej ge ära och lov åt gärningar som
splittra, utan åt sådana som hela och förena . ..»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
