Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft 6 - Litteratur - Kristendomens urhistoria. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 419
kraft går ut från honom när en sjukling rör vid hans mantelfåll,
lärjungarna se sin Mästare umgås med forntidens profeter på
Förklaringens Berg; men allra bäst kvarlevde i minnet den folklige
profetens dräpande repliker till den officiella israelitiska kyrkans
representanter: »Den som är ren, han kaste första stenen», »Given Gud
vad Gud tillhörer...». I själva verket är, som Heinrich Maier med
rätta påpekat, Jesus för oss en mycket lättare gripbar personlighet
än Sokrates; av Sokrates ha vi icke ett enda autentiskt yttrande i
behåll; all vår kunskap om honom måste vi hämta ur skrifter av
Johannesevangeliets typ. Att han ändå står levande inför oss, att
ingen tvekan kan råda om grunddragen i hans karaktär, det är ett
vittnesbörd inte bara om Platons snille, utan även om de stora
människornas diamantlika ovansklighet.
Heiberg bekänner sig till den kyrka, som grundats av f. d.
bildhuggaren från Alopeke i Athen; hans förhållande till f. d.
timmermannen från Nazareth i Galileen är minst sagt ljumt, och han är
mycket litet benägen att tillerkänna honom en plats bland
mänsklighetens store. Hans Jesuskarakteristik är klar, skarp och oanfäktligt
redbar, som man kunde vänta av en Sokrates’ lärjunge, men den
präglas alltigenom av hans avoghet mot den religion, som kom att
taga den korsfäste till symbol. De primitiva och tidsbundna dragen
i Jesu religiösa föreställningsvärld betonas starkt, och de sedvanliga
beskyllningarna mot Jesu etik upprepas samvetsgrant:
underklassperspektiv på livet, löften om lön i det hinsides, orimligt
paradox-makeri, livsfrämmande asketism befinnas fläcka hans förkunnelse.
Det livskraftiga och värdefulla i Jesu lära är commune bonum för
samtidens grekiska filosofi; de hellenska tänkarna bjuda därtill, vad
man förgäves söker hos den galileiske profeten: herremoralen,
»An-befalinger af Dyder som Energi, Pligtfölelse og Flid». En hel del
skulle kunna invändas mot denna Heibergs Jesuskritik: bl. a. skulle
åtskilliga av hans anmärkningar mot Jesu etik ungefär lika bra träffa
den platonske Sokrates och hans efterföljare. Viktigare är, att
karakteristiken från början är dömd att slå slint. Jesus är nämligen
inte i första rummet dygdelärare, utan religiös profet; hans stora, allt
överskuggande krav — och han framställer det »såsom den där har
makt, och icke som deras skriftlärde» — är människans
reservations-lösa hängivelse åt gudomen. Jesus av Nazareth är långtifrån ensam
om detta krav, men han har framställt det med en gripande kraft
och en sublim enkelhet, som knappast någonsin har överträffats. Anser
man i likhet med Heiberg denna mäktiga religiösa elan som idel
»Phantasteri og Overspsendthed», så kommer man aldrig i kontakt
med livsnerven i Jesu förkunnelse. Det är samma till avsmak
gränsande likgiltighet för det specifikt religiösa, som gör Heiberg blind
för den sublima poesin i somliga berättelser, tillhörande det mytiska
skiktet i den evangeliska traditionen: frestelsehistorien, scenen i
Getsemane, vandringen till Emmaus. Att sådant kunnat diktas i den lilla
församlingen i Jerusalem, är i själva verket ett mirakel, större och
underbarare än bespisningen av de 5,000 männen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
