Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft 6 - Litteratur - Kristendomens urhistoria. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418 LITTERATUR
tade skriften avslutas med två korta kapitel om Apokalypsen och
Johannesevangeliet.
Bokens nyttigaste parti är utan tvivel det första kapitlet, den
källkritiska utredningen av den synoptiska traditionen; det är helt enkelt
en förträfflig introduktion i filologisk metod. Vi få följa den typiska
utvecklingen av traditionen orn en mäktig personlighet, som verkat
utom synhåll för sin tids stora kulturcentra och vars minne endast
bevarats i en liten illitterat, men trosviss och livskraftig församling
av lärjungar. När det släktled börjar glesna, som ännu fått se och
tala med Mästaren, gör sig behovet gällande att skriftligt fixera det
viktigaste av de gamles hågkomster om hans ord och verk; det sker
först i lösa, oordnade samlingar av Jesusord och Jesusanekdoter (sit
venia verbo); sådana samlingar bilda grundvalen för Markusevangeliet,
som ännu bevarar mycket av deras litterära — eller olitterära —
karaktär. I Matteusevangeliet möta vi redan en sammanhängande,
utförlig legend, och Lukas — man kan gott använda det traditionella
namnet, fast evangeliets författare inte uttryckligen presenterar sig —
är en skriftställare med individuellt kynne och en viss litterär kultur.
Han har rentav halvt vetenskapliga pretentioner, han vill vara den
resonerande historikern, som bringar reda och förnuftigt
sammanhang i ett rikt, men förvirrat material. Utvecklingen vittnar om
församlingens ständigt höjda kulturella standard, men sedd från
källkritisk synpunkt innebär den givetvis en fortgående förvanskning av
traditionen. Som en rullande snöboll växer massan av sagostoff kring
den historiska kärnan, och samtidigt omformas materialet allt djärvare
av fromt nit och omoget resonemang. Falska sammanhang konstrueras
mellan enstaka berättelser och yttranden, anstötligheter överslätas,
händelseförloppet skäres till för att passa till en eller annan
gammaltestamentlig profetia, vaticinia ex eventa smugglas in mer eller mindre
omedvetet, den samtida församlingens troslära projicieras bona fide
in i Mästarens förkunnelse, Johannesevangeliets författare frigör sig
omsider radikalt från den äkta traditionen; Jesusbiografien är för
honom helt enkelt en litterär form, i vilken han kläder förkunnelsen
av sina egna djärva och originella idéer om frälsningens mysterium.
Heiberg tar hänsyn till alla traditionens felkällor — han utpekar
dem t. o. m. med ett visst välbehag. Ändå får han ett tillräckligt
material kvar för en fyllig skildring av Jesu liv och verk. Det måste
erkännas — i förhållande till sina uppkomstbetingelser äro de
synoptiska evangelierna, i första hand »Markus’» skrift, en god historisk
källa, som bevarat förbluffande mycket värdefullt material. Runt
omkring i traditionen glimma äkta Jesuord fråm, och ej så få evident
historiska berättelser och situationsbilder tillåta oss att komma
Mästaren nära; ibland är det mänskliga drag — alltför mänskliga för
att stämma med traditionens härskande tendens — som Guds
undermans vanmakt bland timmermannen Jesus’ gamla bekanta i Nazareth,
eller den korsfästes förtvivlade utbrott: »Eloi eloi, lama sabachtani»,
stundom ges inblickar i Jesuskretsens exalterade, av under och
visioner fyllda föreställningsvärld — undergöraren känner hur magisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
