Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft 6 - Litteratur - Kristendomens urhistoria. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416 LITTERATUR
tet skrattar man fritt åt i Europa — är Lady Britomarts uppfattning
av religionen den tongivande; den kristna läran har sin givna,
diskreta plats i bakgrunden av ett lagom okristligt liv; den är belagd
med ett respektfullt tabu i umgänget mellan de människor, som ännu
känna sig något så när hemmastadda i detta livet; att läsa Bibeln är
en smaklös, halvt blasfemisk excentricitet, om man inte är präst eller
läsare. Väckelsen — salongernas, kaféernas, tidningarnas väckelse —
inträder först, när Förargelsen kommer. Förr kom den från
vetenskapsmän som Strauss och Renan eller religiösa reformivrare som
Viktor Rydberg; tempelstormare av senare släktled, exempelvis Drews
och Bengt Lidforss, ha behövt en åtskilligt mer skrällande antikristlig
agitatorsröst för att åstadkomma nödig sensation.
De strider, som flammade upp kring de nämnda männen och deras
verk, var det dock allvar och mening i. De frågor, som sattes under
allmän debatt, voro aktuella för tidens vetenskap; stadig
auktoritetstro och djärv sanningslidelse möttes till ärliga och handfasta
nappatag. Nu efter kriget lära vi uppleva en religiös renässans; det är
möjligt, i varje fall tar den sig ibland rätt besynnerliga former. En
bland de allra besynnerligaste produkterna av efterkrigstidens
»religionsintresse» är Jesusfejden i Köpenhamn våren 1925; den är en
bedrövlig parodi på gångna tiders bibelkritiska diskussioner.
Georg Brandes publicerade i början av året en liten bok, där Jesus
Nazaréens historiska existens drogs i tvivelsmål; Kristusgestalten vore
i alla väsentliga drag en produkt av religiös mytbildning. Boken kunde
punkt för punkt vederläggas av vilken teol. stud. som helst med
appro-batur i exegetiken; värre var det, att filologen, historikern och
religionsforskaren var från sin synpunkt måste underkänna bokens
metod och avvisa dess resultat. De tego emellertid, ty de hade annat
att göra; det problemläge Brandes utgick från hade för länge sedan
mist all vetenskaplig aktualitet. Dessutom — Brandes är en stolt
gammal kämpe på Idéernas slagfält; att sätta bockar i marginalen
av en ålderdomsskrift, där han biktat sina givetvis ensidiga känslor
gentemot sitt livsverks store fiende, skulle aldrig falla någon verklig
vetenskapsman in, sådant kallar man åsnesparkar.
Apologeterna drogo sig inte för åsnesparkarna, fastän knappast någon
av Brandes’ skrifter varit mindre ägnad att hota den kristna
livsåskådningens position i Norden. Det kom också tydligen inte an på
kristendomen; i så fall hade väl inte d:r phil. Ditlef Nielsen fått en
plats i apologeternas främsta led. Ditlef Nielsen är författare till ett
duktigt religionshistoriskt arbete öm treenighetsiden; men med sin
bok Den historiske Jesus, som har den Brändeska fejden att tacka
för sitt anseende, har han varken giort vetenskapen eller kristendomen
någon tjänst. Den Jesusgestalt han vill ställa i centrum för en ny
och renare kristendom, är vetenskapligt alls inte hållbarare än
Brandes’ mytiske heros; d:r Nielsen har endast lyckats rensa ut ur
evangelierna varje spår av religiös kraft och storhet. I slutkapitlet lämnas
en sammanfattande karakteristik av Jesus från Nazareth; han är,
förklarar Ditlef Nielsen, väl värd att ställas vid sidan av Cyrano de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
