Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft 6 - Antiken och vi. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTIKEN OCH VI
AV DOCENT AXEL BOETHIUS
Bland intressanta och karaktäristiska drag i Europas
kulturliv efter världskriget framträder onekligen på ett
synnerligen klart sätt de klassiska språkens frammarsch i de romanska
länderna och den synnerligen intensiva propagandan för studiet
av antikens språk, historia och kultur i England. I Norge har
man tidigt beaktat det växande antikintresset genom den
bekanta, på sin tid i denna tidskrift omnämnda skolreform., som
återinförde latinet i de norska skolorna (Sv. Tidskr. 1921, s. 68).
Detta är i och för sig ett synnerligen märkligt faktum, att i ett
land, som en gång helt strukit de klassiska språken från
skolschemat, man ansett nödvändigt att åter införa latinet. De
klassiska kurser, som infördes i den norska skolan, äro
emellertid i och för sig synnerligen knapphändiga, t. o. m.
knapphändigare än våra svenska skolors otillräckliga klassiska studier.
Mot de skandinaviska skolkurserna stå numera Italiens och
Frankrikes i den bjärtaste kontrast. M. Léon Bérard
genomförde som undervisningsminister i Poincarés ministär år 1923
en förordning, som för att bli fransk student fastställde ett
obligatoriskt fyraårigt studium av latin och tvåårigt studium av
grekiska i underskolan. Detta gällde alla studenter utan
undantag. I skolans tre högsta klasser vidtogo därefter klassiska
linjer och reallinjer, för att använda vår terminologi. Förslaget
stöddes på de mest skilda håll i deputeradekammaren, från
socialister till den yttersta högern, men denna förordning visade
sig dock snart vara en för långt framskjuten position. Den är
likväl värd att ihågkomma som ett pregnant uttryck för en
synnerligen stark strävan, vilken även utmärkt tolkades av M.
Bérard, då förslaget framlades. Herriot utlovade emellertid under
sin kampanj mot Poincaré en revision av de Bérardska
klassiska kraven. Och i aug. 1924 infördes en linje, som för fram
till studentexamen utan latin. Men, kvar står i alla fall i —
som det vill synas — mycket stark ställning som en vinning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
