Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 23. 9. 1925 - Militär vältalighet och spökande aktivism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 351
det icke blott en rätt utan rent av en skyldighet för konungen att
ha egen uppfattning i viktigare frågor. Att han också vid särskilt
påkallande tillfällen låter denna uppfattning skymta igenom, kan
omöjligen ge fog för något som helst tadel. Hade han givit en formlig
stridssignal, kunde saken legat annorlunda, men bedömandet måste
även då bero på den situation, som för tillfället förefunnits. I detta
fall inskränkte han sig emellertid till att uttrycka en
framtidsförhoppning, vars naturliga karaktär just vid det ögonblicket inte ens
de ivrigaste vänner av nedrustningsbeslutet lära kunna förneka.
Med regementschefens oratoriska prestation låg det från början
till slut annorlunda. Så vitt bekant var denna ett privat skåltal vid
officerskårens enskilda fest. Med dylika tal anses det väl, att
allmänheten knappast har något att göra, därest icke vederbörande själva
funnit vältalighetsprovet så märkligt, att de formligen ombesörjt dess
bekantgörande. Veterligen händer det ganska ofta, att i slutna
sällskap med eller utan direkt politisk anstrykning förekomma
anföranden och skåltal, vilka ingalunda äro så väl avvägda, att de skulle
hålla sig inför publikens kritik. Den svagheten har man säkert
offrat åt både i Frisinnade klubben, å de socialdemokratiska
partimötena och hos Allmänna Valmansförbundet. Om de mindre lyckliga
talen på någon bakväg kommit till allmännare kännedom, har det
med allt skäl icke väckt några stormar. En liknande förmån bör
otvivelaktigt en officerskår åtnjuta för sina kamratfester.
I känsla härav riktades också kritiken mindre mot talet som
sådant än mot de »aktivistiska» åskådningssätt, som däri kommo fram,
och dessa stämplades som betänkliga uttryck av våra officerares
psykologiska läggning. Härvid borde dock åtskilligt avräknas som
offer åt en speciell knekt-tabulatur. Varje markerad krets har sin
utpräglade vältalighetsform, vilken lätt så stereotyperas, att vissa
termer och vändningar bli hart när oundgängliga. En socialdemokrat
kan inte tala till sin publik utan att erinra om den blodsugande
kapitalismen och vifta med framtidsrevolutionens röda fanor, men
ingen väntar därför, att han i dag eller i morgon går upp till
statsministern och ber honom lägga händer på bankerna, eller att han
tänker nästa vecka resa barrikader på Norrbro. Borgerligt folk tar
det där med mycken rö, ty de förstå rätt bra både innebörd och
anledning, och med samma rö kan man mycket väl taga åtskilligt
av en militär vältalighet, som efter gammal tradition finner sig
föranlåten att hänvisa till ärans fält, segerrunor och lagerkrönta ståndar.
Men de aktivistiska önskningarna? Borde sådana få förefinnas och
uttryckas? Till en viss grad äro de icke blott tolerabla utan rent
av önskvärda, på deras plats nämligen. En försvarsorganisation, vilken
den vara månde, måste vara besjälad av viljan att i gärning visa sin
duglighet; är icke den andan levande hos alla men enkannerligen hos
befälet, då är hela försvarsmakten från början bruten. Om den andan
ibland tar sig okloka uttryck, är detta mindre farligt än att den inte
orkar ta sig några uttryck alls. Ty vad den politiska sidan beträffar,
skola vi minnas, att officerskåren icke har och icke skall ha till uppgift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
