Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 15. 6. 1925 - Englands inträde i världskriget - Sovjet, Kina och Västerlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 303
ett segrande T}^sklands alltför starkt ökade maktställning. Härpå
grundar Grey sin övertygelse att England icke kunnat undgå att sälla
sig till centralmakternas fiender. Stora lidanden vållades genom
inträdet i kriget, men England utgick därur med heder och tryggat,
»Om vi icke gått i krig 1914, skulle vi senare, och kanske icke så
mycket senare, fått pröva på åtminstone lika stora lidanden och gått
under med vanheder.»
När armeniern Karachan i augusti 1923 som
Sovjet-Rysslands befullmäktigade representant anlände
till Peking, skyndade han sig att omedelbart i otvetydiga ordalag
proklamera de syften hans politiska mission i Kina avsåg att
fullfölja. »Det kinesiska folket skall bliva Rysslands främste bundsförvant
i Asien — — — Kina och Ryssland skola hädanefter i den stora
världs-si riden kämpa sida vid sida–––. Ryssland har just gått segrande ur
striden med de imperialistiska makter, som velat förslava det. Kina
ä’ ännu inbegripet i samma strid.» Dessa satser återfinnas redan i
hans ankomstmanifest. De föllo i god jord bland den nationalistiskt
genomsyrade ungdomen landet runt, i Peking, i Tientsin, i Hankow,
i Shanghai, i Kanton, överallt där man lidelsefullt diskuterade Kinas
frigörelse från den »utländska imperialismen och kapitalismen».
Sovjetmakten och Tredje internationalen framträda överallt i Asien
som en asiatisk skyddsmakt mot Västerlandets imperialism.
Kommunistpropagandans asiatiska ansikte är nationalistiskt,
främlings-fientligt, anti-västerländskt, och detta evangelium fattas lätt av alla
Asiens folk. Marxismen däremot intresserar dem föga. Åttio å nittio
procent av Kinas 400-millionersbefolkning odla sin egen fäderneärvda
jord, och den proletäriska mentaliteten är högst okinesisk. Men
attacken mot Europa, mot »imperialismen» och »Jesus-religionen»
förstår man väl. Den tid är förbi, då man efter anglosaxiskt recept
kunde skilja på får och getter, den »demokratiska» och »humanitära»
brittisk-amerikanska kapitalismen och den »imperialistiska» tyska och
japanska. För den nu uppväxande kinesiska generationen sakna
dessa distinktioner varje mening.
Mindre än ett år efter Karachans ankomst, den 31 maj 1924, såg
sig den anglo-saxiskt orienterade Mr Wellington Koo,
Peking-regeringens utrikesminister, söm kort förut fått en bomb av obekant
ursprung placerad i sin våning, motvilligt tvungen att underskriva och
låta presidenten Tsao Kun ratificera den nya av Karachan och G.
T. Wang avtalade rysk-kinesiska traktat, som bl. a. gav
sovjetregeringen fullt de jure-erkännande. Ett par månader därefter satt
Karachan, nu ambassadör, den ende diplomat av denna rang i Peking,
installerad i det gamla ryska legationshotellet, en oblidkelig
representant för ett nytt, medvetet fientligt Asien mitt i den gamla
västerländska diplomatiens högborg, öppet antagande attityden av ledare
och beskyddare för »Ung-Kina».
Under tiden råder i Kina anarki — i ordets ursprungliga grekiska
betydelse, liktydigt med frånvaro av regeringsmakt. Inbördeskriget
Sovjet, Kina oeh
Västerlandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
