Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Två nya bidrag till svensk litteraturforskning. Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280 LITTERATUR
Med den nu föreliggande första delen av sitt verk Strindbergs
dramer har professor Martin Lamm på ett fullständigt förebildligt
sätt lyckats realisera detta program. Inom Strindbergsforskningen
kan hans arbete utan fråga betecknas såsom epokgörande. Detta
beror icke blott därpå att Lamm baserat sina undersökningar på
ett djupt och ingående studium av hittills för forskningen i
övervägande grad obekant primärmaterial utan även och framför allt på
den suveräna säkerhet, med vilken han förstår alt analysera det. Vår
litteraturhistoria, hur rik på ypperliga verk den än är, torde dock äga
endast få arbeten, som i intelligens och metodisk skärpa kunna mäta
sig med Lamms Strindbergsbok. Man har ett intryck av att
författaren under sina studier av de Strindbergska handskrifterna med
hjälp av en hart när mystisk vetenskaplig intuitionsförmåga lyckats
komma själva hemligheten i den Strindbergska diktningens
tillblivelse-historia på spåren. Han har så intensivt levat sig in i Strindbergs
personlighet och produktion, att han på ett helt annat och vida
skarpare sätt än någon tidigare forskare förmått klargöra hur liv och
dikt hos Strindberg ömsesidigt betinga varandra. Detta har blivit
grundsynpunkten för hela hans arbete; han fattar Strindbergs hela
verk som, för att använda hans eget uttryck, en gigantisk
självinkarnation. Upptakten till arbetet är därför en Strindbergskaraktäristik,
i vilken författaren summerat sina intryck av Strindbergs
egenartade, mångskiftande, inbördes motsägande och bizarra väsen. Vad
som här verkar mest välgörande är den sunda, från sentimental
dyrkan och grälsjuk kriliklusta lika fria grundtonen. Lamm pointerar
med rätta, att man hittills i allmänhet både bland
Strindbergsbeundrare och Strindbergshatare varit benägen för att taga honom mera
tragiskt än vad han gjorde själv. Det är särskilt genom betonandet
av det i alla skiften vakna, nyktert kritiska draget i Strindbergs
karaktär som Lamm lyckats få fram den synpunkt, från vilken
Strindbergs hela senare utveckling ter sig fattbar och begriplig.
Strind-berg är i hela sitt författarskap ständigt en smula advokat, både för
och emot sig själv — ehuru den förstnämnda positionen visserligen
förefaller honom mest naturlig —, och detta måste man oavbrutet
hålla i minnet för att rätt förstå skiftningarna i hans åskådning.
Han för process både mot de tankar han lämnat och dem han
försvarar, ständigt medveten om att jämviktsläget inom honom är så
labilt, att det kan rubbas av det flyktigaste intellektuella vindkast.
Man erinrar sig härvidlag den ofta citerade anekdoten om hans
religiösa utveckling under Köpenhamnsvistelsen i slutet av 1880-talet.
»Är Strindberg ateist?» frågade Georg Brandes sin bror Edvard vid
ett tillfälle då Strindberg skrivit en artikel i Poliliken, »jag trodde
att han var deist». »Han blev ateist i torsdags», blev Edvard
Brandes’ sakkunniga svar. Men trots sin nyvunna övertygelse hade
Strindberg ulan tvivel varit i stånd att på fredagens morgon skriva en ny
artikel, där ateismen kritiserats med bitande skärpa, eventuellt även
hånats och förlöjligats. Det var nu en gång hans natur att på det
intellektuella området förete en rent av kameleontartad lätthet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
