Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Magnus Gabriel de la Gardie som konstmecenat. Av August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS GABRIEL DE LA GARDIE SOM KONSTMECENAT 267
smärre byggnader som gravkapellet vid Veckholms kyrka och
det pittoreska rådhuset i Lidköping äga vi därför ett rätt
betydande material för bedömande av den De la Gardieska
byggnads- och dekoreringskonsten. Men härtill kommer (utom
samtida avbildningar) ett ymnigt urkundsmaterial i räkenskaper,
syneprotokoll, inventarieförteckningar, som sätta oss i stånd
såväl att följa verksamhetens förlopp som att få en kännedom om
de anlitade krafterna, liksom vi även kunna få en föreställning om
flera av slottens forna yttre och inre karaktär, rummens
utstyrsel och användning vid vissa tidpunkter.
Allt detia karaktäriserar såväl De la Gardie som tiden själv.
Det ligger väl nära till hands att antaga att drivfjädern var hans
egen lust till prakt och magnificentia. Det är nog icke heller
uteslutet, att han liksom andra renässans- eller barocktidens
världsliga eller andliga furstar satte en ära i att prisas som en
konstens och vetenskapens mäktiga beskyddare. Förklaringen
räcker dock icke. I hans handlingar och uttalanden spårar man
en annan och djupare bevekelsegrund — höjandet av
fosterlandets kultur. Han liksom många andra av tidevarvets
inflytelserika personligheter lät sig angeläget vara att visa världen,
vad Sverige varit och var på andra fält än de krigiska
bragdernas och den politiska maktens. Det gällde å ena sidan att
bringa det i närmare kontakt med europeiska kulturbärande
länder — för De la Gardie stod i detta fall Frankrike främst
— å den andra att till heroiska ansträngningar sporra den egna
inhemska odlingen. Både i sina officiella ställningar och som
enskild person gjorde han sig, som redan antytts, till målsman
för dylika ansträngningar och sökte förbindelser med män, som
verkade i samma anda. Han byggde och dekorerade samt
utvecklade en furstlig ståt och magnificens, som han själv har sagt,
»till Kungl. Maj:ts respekt och riksens heder», fast vi om hans
yppiga levnadssätt ibland kunde anmärka, att Kungl. Maj:t och
riket på ett enklare sätt kunnat hedras.
En fråga, som osökt tränger sig på den, som studerar den
svenske stormannens aldrig vilande byggnadsföretag och hans
förhållande till konsten i allmänhet, är den, huruvida han ägde
konstsinne i egentlig mening. Förstod och älskade han konsten?
Förmådde han skilja på konst av högre och lägre rang?
När vi vandra genom salarna på Läckö slott, händer det lätt
att vissa tvivel inställa sig. Men det kanske ej är fullt rättvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
