Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - En teologisk-filosofisk festskrift till en lekman. Av Gunnar Rudberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 217
sannolikt nöjer sig varken filosofien eller teologien eller religionen
med den enda möjlighet, som lämnas öppen: en Gud i tid och rum,
möjlig att nå med vår kunskap och möjlig att bevisa. — Lic. Elof
Åkesson behandlar i en tyvärr oavslutad uppsats Max Weber som
historisk tänkare — en inträngande, ytterst fängslande analys; vi
behöva dylikt tänkande både i kampen mot historiska dogmer (som
marxismen) och mot övertron på såväl »historiosofien» som den
ensidiga urkundsgranskningen.
En plats för sig inta biskop E. Billings två fragment
Människosonen och Gudsriket ur det tyvärr aldrig fullbordade verket De
etiska tankarna i urkristendo men. Man kan ej tillbakahålla
en känsla av vemod, när man läser denna djupborrande, intensiva
religiösa och psykologiska undersökning, bokens kanske mest
fängslande bidrag — vemod, att den undersökningen ej kom, då den
enligt tankarnas dialektik skulle ha kommit. Nu är forskningens läge
ett annat, och det är andra ting, som fängsla de lärde. Men tillhör
denna personlighetsanalys ej också morgondagen?
Det är mångsidighet och friskhet över dessa bidrag till kyrkans och
kulturens arbete just nu. Liv och strävan höra samman. Av
ofruktbar ortodoxi — sådan som en motsatt ortodoxi helst kämpar emot
— finnes ej något med. Den som vill vara med i arbetet, är med;
en från teologisk synpunkt så negativ man som hägerströmaren
Tegen uteslutes ej och känner sig ej utesluten. Kanske ser man något
även av spänningen, som hör rikedomen till — spänningen är ju
själv både en rikedom och en risk för ett samfund som Sveriges
kyrka. Är det en tillfällighet, att två bidrag som ärkebiskop
Söderbloms och biskop Eklunds stå först och bredvid varandra? Deras
patos är äkta — och så olika. Den förres flammande maning går
ut på att samla den religiösa kraften på den yttre världens räddning,
på att göra den till Guds rike i evangeliets mening. Kraften, som
ligger i de enskildas hängivenhet och andeutrustning, skall riktas på
samfundet, på ordnande, organiserande och sammanslutning. Hur
annorlunda — skenbart åtminstone — biskop Eklund i sin predikan
över Tomastexten — en uppmaning att som Tomas i den första
påskens tid gå hem och vara ensam, att bli »absolut individ» för
en dag, en vecka, en månad eller ett år. Men biskop Eklund har
mer än någon annan varit samfundstankens profet och sångare i vår
kyrka. Han vet, lika väl som den, vilken manar till att gå ut som
evangelister i det förödda Europa, att den, som vågat vara »absolut
individ» för lång eller kort tid, han har så mycket sprängstoff i själen,
att han kan hjälpa till att spränga bort tröghetens, maktsjukans och
otrons många hinder för de stora levande tankarnas förverkligande —
de tankar, som historiens herre ännu kan ge sin församling. Så
skulle det finnas enhet i motsatsen och i rikedomen.
Gunnar Rudberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
