Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Läroböcker i folkhat. Carnegiefondens enquête om skolböckerna efter världskriget. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanfattning förtjänar lovord för sin åskådlighet och synbara
strävan att ge en verklighetsbild och ej en skönmålning.
Inledningsvis framhålles, vilket stort utrymme revanchetanken och
i allmänhet den stundom till chauvinism gränsande krigiska
patriotismen intogo även i de för små nybegynnare avsedda
läro- och läseböckerna under de första årtiondena efter
1870—71 års krig. Av intresse är upplysningen, att en dryg del av
den generation, som nu står i sin kraftigaste ålder, lärt sig att
läsa i böcker av denna typ, t. ex. Ernest Lavisse’s Tu seras
soldat och G. Brunos Le Tour de France par deux
Enfants, vilka dock sedan ett tjugutal år tillbaka börjat ersättas av
andra, där »hålet i Vogeserna» ej intog en så framträdande plats,
utan där de ekonomiska problemen, den storindustriella
utvecklingen och Frankrikes förvärv av ett stort kolonialvälde i viss
mån ersatte den förut med nästan ängslig iver omhuldade
kulten av det stympade och förödmjukade fäderneslandet.
Kulturhistoriska bilder trängde sig fram; i antologierna fingo Paul
Déroulèdes revanchepoem vika för läsestycken av La Bruyère
och andra klassiska författare. Med världskriget »bröt utlandet
in i den franska skolan», till en början, förefaller det, dock till
stor del i den form, att barnen även i sina läro- och läseböcker
fingo göra bekantskap med de amerikanare, australier och
kanadensare samt de svarta och gula soldater, som i den stora
kampen kommit Frankrike till hjälp. Efter krigets slut utmynna
läroböckerna tämligen undantagslöst i segerjublet: »Gloire à notre
France immortelle!» Segern firades emellertid ej blott i lyriska
dityramber, utan man skyndade att i tillägg till de gamla
läroböckerna söka göra även småbarnen förtrogna med
världskrigets förlopp, och här fick folkhatet vidsträckt utrymme att breda
ut sig på. Fröken Prudhommeaux citerar en lång rad
läseböcker på detta område, där tendensen stundom möter redan i
titeln (t. ex. Petits Français, n’oubliez pas!). I den
pedagogiska fackdiskussionen uppställas så oemotsägliga grundsatser
som »Barnet har rätt till sanningen» och »Skolan bör ej
undervisa i hat», men man saknar alltför ofta i praktiken
tillämpningen av den tredje ledande princip författarinnan vill foga till
dessa begge kategoriska imperativ: »Segrande är Frankrike
skyldigt sig själv att vara ädelmodigt eller åtminstone rättvist.»
Några exempel förtydliga bilden av dessa allmänt spridda
krigsböcker för sjuåringar. Madame Dès förestavar i den i många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
