Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 15. 1. 1925 - Fransk Rhenlandspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 DAGENS FRÅGOR
att om man inriktar sig på att rida käpphäst på fördraget — om
vars möjlighet att i allo uppfyllas välgrundade tvivelsmål råda — så
skulle »Kölnockupationen riskera att räcka lika länge som vår
stackars värld». Utrymningstidpunkten bestämmes under sådana
förhållanden av politiska lämplighetshänsyn av varjehanda slag, främst
kanske av tiden för Ruhrockupationens fullständiga hävande, ty
genom Kölnzonen gå de franska Ruhrtruppernas förbindelselinjer med
hemlandet. Förmodligen skulle ministären Herriot ej kunna överleva
ett omedelbart utrymmande både av Kölnzonen och — som en
teknisk följd därav — även av Ruhrområdet. Franska regeringen anser
sig för övrigt väl också behöva bytesvaror vid den pågående
diplomatiska kohandeln om »tryggheten» och de interallierade skulderna,
och särskilt ingår i tongivande franska kretsars Rhenlandspolitik ända
sedan vapenstilleståndet 1918 grundsatsen om ett oupplösligt
samband mellan t^gghetsfrågan och Rhenlandsockupationen.
Tvisten om Kölnzonens utrymning ger sålunda ny aktualitet åt
det mest oförbehållsamma vittnesmål av ett opartiskt och djupt
initierat ögonvittne, som hittills publicerats om denna Rhenlandspolitik,
den amerikanske generalen Henry T. Allens dagboksbidrag My
Rhine-land Journal (Boston och New York, Houghton Mifflin Company,
1923).
General Allen var från juli 1919 till februari 1923 befälhavare över de
amerikanska ockupationstrupperna med högkvarter i Koblenz och
därjämte från maj 1920 som amerikansk »observatör» deltagare i alla
Rhenlandskommissionens förhandlingar. Han hade under
världskrigets sista månader fört befäl över de amerikanska trupperna vid
S:t Mihiel och i Toulområdet. Under hela sin befälstid i Koblenz
stod han personligen på bästa fot med Foch, Weygand och de
franska ockupationsgeneralerna, särskilt Degoutte, samt med
Rhenlandskommissionens franske ordförande, Tirard. I Allens gästfria hem
var det ett ständigt kommande och gående av franska, engelska,
belgiska och amerikanska militärer, diplomater och politiker, som
besökte Rhenlandet eller där hade sin verksamhet, och själv hade han
tillfälle att vid täta besök i Paris utbyta åsikter med den franska
politikens ledande män. Initierad är han sålunda som få, och mot
hans opartiskhet kunna inga grundade invändningar göras. Hans
son var gift med en förnäm fransyska, själv var han så litet
tyskvän, att han i början av sina anteckningar kallar tyskarna the Boches
och att han efter en diplomatisk middag i Berlin så sent som i
september 1921 antecknar, att det var första gången efter kriget han
suttit till bords med en tysk. Foch är föremål för hans livliga
beundran och visade honom nästan demonstrativ hjärtlighet. Allen säger
sig tycka utmärkt bra om Mangin och prisar ideligen Degoutte
personligen, huru livligt han än ogillade vissa av dennes politiska idéer.
Hans förbindelser med tyskarna voro mycket få samt kyliga och
avmätta samt blevo först de sista månaderna något livligare.
Det värdefullaste i general Allens dagbok är den långt drivna
oförbehållsamheten och den omedelbarhet, varmed dess författare dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
