Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Från Karl Johans-tiden. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 LITTERATUR
mindre utförligt men i alla fall nog talande samt obestridligt omdöme
föreligger i Napoleons varnande ord till Ney fore Dennewitz, »gardez
vous de Bernadotte, car il est fin. Pour les autres canailles, je m’en fiche».
För mycket får ej slutas av dessa rader i ett uppsnappat brev, dock
säga de, att Karl Johans operationer under det stora fälttåget 1813 icke
få avfärdas så lättvindigt, som särskilt tysk historieskrivning länge varit
hågad för.
General Tingstens sakrika arbete drager i minnet den bittra pennfejd,
som rått mellan svenskar och tyskar om detta kapitel. Ville den harv
-officiöse Schinkel-Bergman och senare G. Swederus göra Karl Johan
till höstfälttågets ledande själ och sålunda ytterst Napoleons besegrare,
så ha »Geschichte der Nordarmée», Treitschke och Wilhelm Oncken
svarat med den mörkaste svartmålning, vilken icke lämnade kvar ett
försonande drag hos den forne franske marskalken. Överdrifterna ha
f ramtvungit en mera besinningsfull kritik: i Tyskland har Delbriicks
skola väsentligen reviderat uppfattningen, hos oss har förut Sam Clason
givit en väl avvägd framställning, och i huvudsak till liknande resultat
kommer Tingsten efter en fullt självständig, på fackmannens kännedom
stödd samt kritiskt objektiv prövning av aktmaterialet.
Tvisten börjar redan med mötet i Trachenberg. Svenskarna gjorde
Karl Johan till den stora gemensamma operationsplanens skapare, och
Gösta Löwenhjelm svor på, att han själv direkt fattat i pennan
kronprinsens muntligt givna dispositioner. Tyskarna togo sådana pretentio
ner knappast allvarsamt utan pekade på Gneisenau, Knesebeck och Toll
som de andliga upphovsmännen till den fälttågsplan, som besegrade den
förut oövervinnelige. Det har väl mest varit en strid om ord, färgad av
okritisk respekt för den stora planens magiska verkningar. Erinrar man
sig Moltkes nyktra ord om, huru litet i krigstid låter förutse sig, så
reduceras respekten för »planen» i och för sig. Vad åter angår de allmänna
dispositionernas uppgörande, var det nog både naturligt och
oundvikligt, att samtliga de förfarna krigare, som möttes i Trachenberg, lade
råd, diskuterade sina erfarenheter och vägde möjligheterna. Av allt att
döma ha de också enats, så långt som sådant för tillfället över huvud
kunde göras, nämligen lör utgångsläget och operationernas mål. Det
var alltså ett kollektivt och kollegialt arbete, där envar fick taga sin
anpart av äran och ansvaret, allt hängde till sist på, hur lösningen gjordes.
Vad angår operationernas ledning, är det oemotsägligt, att ingen av de
allierade hade tillnärmelsevis samma kinkiga ställning som Karl Johan.
Alla fullföljde de politiska särmål, men medan de övrigas lågo på
kontinenten och samtliga på det närmaste isammanhängde med Napoleons
besegrande — huru många, som ännu 1813 drömde om hans fullständiga
fall, bör kanske lämnas därhän — hade Karl Johan sitt i Norden —
Norge — och måste noga passa, att icke de givna men redan på
långbänken skjutna löften, för vilka Sverige iställt sina tjänster till
förfogande, till sist alldeles eluderades. Llärtill kom från alla håll misstroende
skilja Sverige från alliansen, vilket nog rätt väl motsvarade kejsarens
förtvivlade situation men också kunde förklara en större förbindlighet i
ordalagen, än som svarade mot hans innersta tankar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
