Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Från Karl Johans-tiden. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 59
Bernadottes tronföljareval trots alla betänkligheter beredde kejsaren en
viss lättnad, ty nu var den besvärlige kamraten åtminstone placerad, där
han efter mänsklig beräkning icke kunde göra mycken skada.
Bränder har nu i sina båda mycket roande skrivna böcker fört fram
en åskådning, som väl icke är alldeles ny, men som av honom hävdas
med större eftertryck än förr, nämligen att Bernadottes maka övat ett
särdeles starkt inflytande som fredsmedlare mellan kejsaren och hans
oppositionellt lagde marskalk. Desirée Clary hade en kort tid varit
general Bonapartes trolovade, och fastän han av politiska beräkningar
föredrog att äkta m:me de Beauharnais, har hans ungdoms lilla
förtjusande »Eugenie», som han föredrog att kalla henne, alltid behållit en
särskild plats i hans hjärta. Med kvinnlig instinkt har sedan
marskalkinnan Bernadotte förstått att utnyttja detta övertag, att avväpna kejsarens
snabba vrede och att gång efter annan ställa till rätta, när brytning
syntes o&ndviklig mellan honom och marskalken. Ett visst mått av
sanning ligger nog häri men också åtskilligt av överdrift. Bränder har
förträffligt givit drottning Desideriais bild med orden »hon var genom
alla ödets underbara växlingar en god och ärlig liten vardagsmänniska,
som ville alla väl», men på gamla dagar, redan långt innan den hovdam,
som varit Branders egentliga källa, kom i hennes omgivning, hade
drottningens rörliga fantasi utvecklat sig i starkt barnslig och ytterst
ego-centrisk riktning. När hon slog ihjäl en ödslig tillvaros långdragna
timmar med växelvis ängsliga omsorger om sin dyrbara hälsa och pratsamma
drömmerier tillbaka till de stormiga men så tjusande ungdomsåren, var
det endast naturligt, att hennes små personliga triumfer fingo en mycket
bred plats. Den roll hon därvid tillmätte sig i makens levnadshistoria
är mera belysande för hennes egen psyke än för Karl Johans öden,
sådana dessa verkligen tedde sig.
»Må våra öden uppfylla sig», lydde ju enligt gängse tradition de ord,
varmed Napoleon tog farväl av sin forne marskalk, dåmera Sveriges
valde kronprins. Vad Napoleon själv under den kritiska slutkampen
för sitt välde dömde om Karl Johans insats, har Skjöldebrand velat
omvittna. Skjöldebrand, som råkat i fransk fångenskap fick i S:t Dizier
den 27 mars 1814 från kejsarens egen mun höra orden: »Ingen i världen
har gjort mig så mycket ont. Tror ni att jag skulle vara här i detta
ögonblick, om ej han hade varit? Jag skulle då ännu vara i norra Tyskland
och ännu längre bort. Det är jag, som säger er det, och ni kan tro mig.»
Ledsamt nog äro Skjöldebrands memoarer en tvivelaktig källa, som
nästan på varje punkt måste noggrannt prövas till sin pålitlighet.1 Ett
1 Episoden berättas i en av Skjöldebrand uppsatt, den 19 juni 1821 daterad
rapport till Karl XIV Johan, vilken efter det svenska konceptet inrycktes i
S:s memoarer. Enligt Schinkel-Bergman (VIII, s. 91) hade Skjöldebrand
»kort efter detta samtal yttrat till en ännu (1856) lefvande general, att
kejsaren bland annat sagt om kronprinsen: Je ne le crains pas sur le champ de
bataille, ni ailleurs, mais sa politique infernale a montré aux alliés le chemin
du sol sacré». Versionerna utesluta icke varandra, men ingen är till
pålitligheten oantastlig. Säkert är blott, att Napoleon den 27 mars verkligen var i
S:t Dizier, varför samtalet otvivelaktigt ägt rum. Den utförliga formuleringen
i Skjöldebrands berättelse anger ett bestämt försök från Napoleons sida att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
