Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Kristiania—Oslo. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inhemsk bygdekultur och en stadskultur med mer
internationella inslag. Den förra står kanske i ett mer omedelbart
sammanhang med den inre pånyttfödelsen, men i fråga om
hävdandet utåt av det nationella har i stort sett icke heller den
senare sviktat — i den mån man här överhuvudtaget känner
fosterländskt och icke berömmer sig av sin internationalism,
såsom inom vissa delar av den yttersta vänstern (detta ord då
nyttjat i enlighet med svenskt språkbruk).
Jag skulle tro att de flesta svenskar mer eller mindre
medvetet hysa den uppfattningen, att det naturligtvis är de där
norsk-norska »målsträvarna» som nu hittat på att Kristiania skall döpas
om till Oslo, och som på grund av sin styrka lyckats driva
saken igenom. Saken får emellertid ett något annat utseende
om man går till handlingarna. Att målmännen just såsom
sådana varit särskilt ivriga för reformen, är dock självklart. De
ha ju redan en tid även offentligt nyttjat namnet Oslo.
Sedan stortinget år 1896 beslutit att ge ut professor Oluf
Ryghs stora samlingar av norska gårdnamn — detta är stommen i
det just nu avslutade norska ortnamnsverket —, hade utgivare
och bearbetare ständig anledning att tillse, att de namnformer som
fastställdes, så vitt möjligt och lämpligt blevo icke blott
etymologiskt riktiga, utan även av inhemskt tycke. År 1900 fattades
beslut om att kyrkliga och världsliga indelningsnamn skulle
»overssættes paa norsk eller ombyttes med nationale». Som följd
därav blev en kommitté tillsatt för att komma med detaljerade
förslag. I kommittén sutto bl. a. riksarkivarien Hertzberg och
biskop Bang, och dess uttalande gick ut på att »de mest
iøinefaldende spor av fortidens smakløsheter og av dens mangel paa
national forstaaelse maa fjernes». Sedan åtskilliga år har man
nu t. ex. »fylken» i st. f. »amt», och fylkenas namn ansluta
sig till de urgamla landskapsnamnen (Vestfold fylke i st. f.
Jarlsberg og Larviks amt o. s. v.). En särskild utredning av
stadsnamnen verkställdes 1918 av professorerna Hj. Falk och M.
Hægstad, båda ledande språkforskare, den förre klar
riksmålsman, den senare lika avgjord »målman». Beträffande
Kristiania—Oslo påpekas här i god endräkt bl. a., att benämningarna
Oslo lagsogn och Oslo lagdøme redan stadfästs — detta
skedde 1891 —, att huvudstaden lyder därunder, samt att en
stadsdel inom det nuvarande Kristiania alltjämt heter Oslo. (Det
kan tilläggas att namnet Oslo bispedøme sedan påbjöds samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
