Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Lönekrisen i Sveriges näringsliv. Av Gerard de Geer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 GERARD DE GEER
stå inför början av en ny arbetslöshetsperiod. Innevarande vinter
torde vi sålunda icke kunna undvika eri betydande arbetslöshet
inom järn-, trävaru- och verkstadsindustrierna. Arbetslösheten är
den lika känsliga som obarmhärtiga regulatorn för lönenivåns höjd.
Kan en dylik, hela landet hotande katastrof förebyggas genom
en mera aktiv arbetsgivarpolitik? En sådan fråga i detta
sammanhang får icke tydas, som om svenska arbetsgivare under de senare
åren med korslagda armar låtit utvecklingen ha sin gång.
Statistiken över arbetskonflikterna talar sitt tydliga språk i detta
hänseende. Dock kan det icke förnekas, att arbetsgivarna allt mer
drivits över att kämpa på defensiven. Alltsedan lönereduktionerna
upphörde under år 1922, är det arbetarna som haft initiativet
i sin hand. Med obestridlig skicklighet, såväl strategisk som
taktisk, hava de fört sin strid, vilken delvis gynnats av yttre
tillfälligheter (exempelvis Ruhrockupationen under
järnbrukskonflikten).
Arbetsgivarna hava aldrig bjudit på något samlat motstånd,
utan arbetarna hava under formen av goda kompromisser än här
och än där lyckats genomdriva sina önskningar. Vi hava
emellertid nu kommit till den punkten, att ett fortsättande på
eftergifternas väg är en absolut omöjlighet för flertalet industrier.
För dem gäller det icke striden om vinstens fördelning, utan om
den marginal mellan tillverkningskostnader och försäljningspris,
som är en absolut nödvändighet, innan det kan bliva tal om
någon som helst vinst. Det är icke uteslutet, att läget kan fordra
ett mera aktivt uppträdande, och arbetsgivarna få i så fall icke
rygga tillbaka för ett nytt 1909. Givetvis är detta att föredraga
framför en förödande utmattningsperiod, då det mer blir
konjunkturens hårda hand än arbetsgivarens, som vrider läget rätt.
Åren efter det stora slaget 1909 intill världskrigets utbrott torde
otvivelaktigt varit den gynnsammaste tid svensk industri
någonsin genomlevat, gällande detta såväl företagen som deras arbetare.
Ett dylikt tal kan kanske för närvarande tyckas utmanande,
en lättsinnig lek med elden. Det är dock icke mera utmanande
än de synpunkter, vilka dagligen framföras i arbetarnas tidningar
och mötesresolutioner. Vi måste betänka, att det gäller vår
industris kamp för sin tillvaro. Den reder sig till strid icke för att
skära guld, utan för att hålla sig ovan vattenytan. Den kan i
sanning kämpa under samma paroll som tidigare arbetarna: »Bort
med utsugningen.» I närvarande stund pågår en obestridlig ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
