Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Lönekrisen i Sveriges näringsliv. Av Gerard de Geer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖNEKRISEN I SVERIGES NÄRINGSLIV 29
Varifrån hava dessa källflöden kommit, vilka förut under
utsugningen »runnit bort» men som nu dirigerats sin rätta väg och
blivit en rikligt flödande källa till höjning av arbetarklassens
levnadsstandard? Detta liksom konsekvenserna härav torde bäst
belysas genom ett exempel.
Före kriget bedrevs i mellersta Sverige en på export inriktad
gruvhantering, som icke blott var lönande, utan även år ifrån år
utvecklades genom att nya gruvor upptogos och driften vid
andra utvidgades. Driften var lönande, därför att avkastningen
räckte icke blott till arbetslöner, administrationskostnader och
underhåll, utan även till ränta å investerat kapital och
amortering å gruvans värde i samband med malmtillgångarnas uttagning.
Huru förhållandena nu té sig inom vår mellansvenska
gruvhantering, är allmänt känt. På ett par undantag när ligger hela vår
på export arbetande gruvhantering nere. De gruvor vilka drivas
för den inhemska marknaden arbeta under ytterst tryckta
förhållanden. De dyrbara anläggningarna stå räntelösa, underhåll
och undersökningsarbeten måste eftersättas, och på amortering är
icke en tanke. All företagsamhet på området ligger nere. Inga
nya gruvor upptagas, och till de tekniska förbättringar, som
utvecklingen kräver, är det hart när omöjligt att uppbringa medel.
Sedan det stora prisfallet 1920—1921 har praktiskt taget hela
avkastningen vid de mellansvenska gruvorna gått till arbetslöner.
De övriga produktionsfaktorerna hava blivit helt utan.
»Utsugningen» har upphört eller är på väg att så göra och därmed också
hanteringen. Dock tillhöra gruvorna den kategori, där
lönestegringen i jämförelse med förkrigsnivån varit minst. Efter
arbetstimma räknat endast 189 % i jämförelse med en genomsnittlig
lönestegring inom svensk industri av 249 %. Härtill måste dock
anmärkas, att lönestegringen inom en annan kategori, varav
gruv-hanteringen är i högsta grad beroende, nämligen järnvägsdriften,
varit betydligt över genomsnittet eller 295 %. I själva verket är
det mera denna lönestegring än de egentliga gruvarbetarnas, som
gjort driften oräntabel och lagt många gruvor öde. Att
gruvarbetarna emellertid till viss del bära ansvaret framgår därav, att de
oaktat de ytterst svåra förhållanden, som varit rådande inom deras
hantering, likväl tilltvinga! sig en överkompenserad lön.
Levnadskostnadsindex för 1923 var nämligen i jämförelse med 1913 177 %.
Någon torde kanske anmärka, att vi i detta fall valt ett extremt
exempel, där det mer varit abnorma världsmarknadsförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
