- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Fjortonde årgången. 1924 /
461

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den enskilde och gemenskapen i katolsk och evangelisk kristendom. Av Arvid Runestam

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN ENSKILDE OCH GEMENSKAPEN 461

trygghet, som den evangeliske kristne icke lika lätt kan känna:
tryggheten att veta sig höra samman med detta starka hela,
som på något sätt svarar för honom, så att han kan känna sig
ansvarslös, jag menar även i god, religiös mening ansvarslös i
dess famn. Vi evangeliska bruka berömma oss av, att vi allena
veta vad frälsningsvisshet är, och vi beklaga den katolske kristne,
som aldrig riktigt kan komma bort från ångesten för sin salighet.
Men ha vi rätt att, när vi ställa för oss bilden av en katolsk
kristen, tänka på en människa med ovisshetens oro över sig?
Vem som på nära håll sett det — eller kanske ännu hellre i
tanken har sökt föreställa sig det — har undgått att någon gång
förnimma den hemliga tjusningen i den katolska kyrkans
dragningskraft, när den inbjuder tankens frågor och hjärtats oro till
vila? När den lovar att tänka och handla för den enskilde och
själv överta ansvaret? Är det inte just detta vi behövde: en
garant för frälsningen, när tanken arbetat sig trött och allt
vacklar och samvetet börjar tvivla på sitt eget vittnesbörd?

Är, såsom jag i det föregående sagt, det idealet för den rätta
gemenskapen, att den utgör en sådan enhet av individernas liv,
att utifrån dess centrum kraft tillströmmar den enskilde i hans
kamp för sin personlighet och i hans insats för
gemenskapslivet: fyller då inte den romerska kyrkan måttet bättre än någon
annan? Den växelverkan, som här, särskilt i den idealiserande
katolska .teologien, tankes råda mellan det hela och delarna,
mellan kyrkan själv och hennes medlemmar, synes bekräfta,
att här den bästa lösningen är funnen på problemet individ och
samfund. Den enskilde får ju här på ett helt annat sätt än i
vår evangeliska kyrka vara med och hålla denna väldiga
organism vid makt. Han arbetar med sin gärning den gemensamma
vissheten och tryggheten i händerna. Ty med sina prestationer
ökar han kyrkans nådeskatt och andliga resurser. Han stärker
genom sina goda gärningar hennes förmåga att utgöra
frälsningsgarant och rogivande religiös auktoritet. All mänsklig förtjänst,
som medföljer den goda gärningen, går nämligen till kyrkans
stora nådeskälla: Kristi förtjänst och helgonens och alla andra
frommas. Och ur detta gemensamma förråd strömmar kraft
och hjälp tillbaka till den enskilde.

En organisk förbindelse mellan det hela och delarna, som
helt synes lösa såväl den enskildes som gemenskapens problem.
En organisk förbindelse av annat slag än den solidaritetskänsla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:25:08 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1924/0465.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free