Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10. 12. 1923 - Målet stormakterna mot Litauen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 591
de allierade tvärsäkert (16 juni 1919), att »området i fråga har alltid varit
litauiskt» och att anledningen till att det nu skulle avträdas till
segrarestormakterna gemensamt var, att »det litauiska områdets status ännu
ej bestämts». I avvaktan härpå ställdes Memelområdet vid
fredstraktatens ikraftträdande i januari 1920 under fransk ockupation och
förvaltning, och när omsider stormakterna den 20 december 1922 erkände
Litauen de jure, syntes stunden vara inne för Memelområdets
överlämnande till den nya staten. Saken tycktes emellertid haka upp
sig. I Memel arbetade ett parti för att åt landet förvärva en om
Danzigs påminnande ställning, och på avstånd strävade Polen att få
sitt ord med i laget. Litauiska farhågor för dessa tendenser
föranledde då i januari 1923 en militärkupp, som efter den polska
Zeli-gowskikuppens mönster skapade ett fait accompli: en »revolutionär»
litauisk styrelse tog makten i Memel med Kovnoregeringens goda
minne, men utan dess formliga medverkan. Stormakterna avstodo
då från att med vapenmakt återställa status quo ante, och
ambassadörskonferensen beslöt den 16 februari 1923 att på vissa i en not till
Litauen närmare angivna villkor »till Litauen överflytta suveräniteten
över Memelområdet». Villkoren skulle i detalj utarbetas och
sammanföras i ett »organiskt statut» av ambassadörskonferensen i samverkan
med representanter för Litauen och för Memelområdet. Därmed sysslade
man under långvariga förhandlingar i mars—april och juli utan att full
enighet kunde vinnas. Därpå följde först stormakternas ultimatum
den 8 augusti om litauisk underkastelse inom en månad och, då
denna uteblev, hela »situationens» framläggande för Nationernas
förbunds råd.
Akterna i målet visa, att man å ömse håll gjort avsevärda
eftergifter från respektive utgångsståndpunkter. De i februari
överenskomna grundlinjerna innehöllo, att Memelområdet skulle få autonomi
med egen folkrepresentation, att full jämlikhet skulle råda i fråga
om ras, språk och religion och i behandlingen av infödingar och
utlänningar i fråga om medborgerliga och handelsrättigheter samt att
både litauiska och tyska skulle vara områdets officiella språk. Vid
den fria transitohandelns ordnande skulle hänsyn tagas till »de litauiska
och polska områdenas intressen, för vilka Memel är den naturliga
utfartshamnen.» Dessa intressen skulle även vid hamnförvaltningens
ordnande tryggas genom »upprättande av en fri zon och närvaro av
kvalificerade representanter». Memelområdet skulle under Litauens
garanti gälda stormakternas ockupations- och förvaltningskostnader,
erhålla all f. d. tysk och preussisk statsegendom inom området, men
också svara för sin andel i Tyska riket och Preussens statsskuld före
kriget och inlösa statsegendomen genom inbetalande av dess värde
till skadeståndskommissionen enligt dennas uppskattning.
När dessa allmänna grundsatser skulle utvecklas till ett detaljerat
»organiskt statut», befanns konferensens första utkast gå ut på att mellan
Memelområdet och Litauen upprätta en rätt lös union, nästan i
Danzigstil, medan man i Kovno föreslog en provinsiell ställning med rätt
snävt begränsad autonomi. Makterna tänkte sig t. ex. Litauen i Memel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
