Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10. 12. 1923 - Konflikten om »de fria zonerna»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
588 DAGENS FRÅGOR
kret, som helt kärvt stadgade, att lagen av den 16 februari 1923 skulle
träda i kraft om en månad, den 10 november, vilken dag franska
tullgränsen komme att framflyttas till den politiska gränsen. Dekretet
åtföljdes av en mångordig officiell presskommentar, som inskärpte, att
man endast vidtagit »enkla skyddsåtgärder, som äro av rent inre
karaktär och för ingen del bryta de mellan franska regeringen och
schweiziska edsförbundet pågående förhandlingarna». Vidare gavs
där en i lämpliga färger hållen historik, vari klagades över den
schweiziska oefterrättligheten och starkt underströks, att zonernas
befolkning genom sina deputerade och generalrådet i Haute-Savoie
yrkat att få saken snart slutförd. Regeringens mesure conservatoire
skulle »åt zonernas befolkning trygga en stabil ordning och sätta dem
i stånd att utan ny skada avvakta schweiziska regeringens förslag».
Som socker på de bittra pillerna tillfogades en försäkran, att
franska regeringen visserligen var besluten alt »utplåna kvarlevorna från
en svunnen tidsålder», men samtidigt ämnade »i den liberalaste anda
räkna med staden Genéves speciella geografiska förhållanden, denna
stad, med vilken Frankrike är förenat genom moraliska band och en
traditionell vänskap, vars värde det till fullo uppskattar».
Samma argumentering gavs i en samtidigt schweiziska regeringen
tillställd not, som av denna den 17 oktober besvarades i fasta och
värdiga ordalag. Där påpekades, att det franska dekretet kränkte
Schweiz’ fördragsrättigheter enligt 1815 och 1816 års traktater och
även stod i strid mot artikel 435 i Versaillestraktaten. Då Frankrike
tillgripit en ensidig lösning av huvudfrågan, fann förbundsrådet det
omöjligt att fortsätta förhandlingarna och såg ingen annan väg öppen
än skiljedomsförfarandets. I schweiziska pressen antyddes samtidigt,
att om Frankrike ej ville gå med på skiljedom, så komme Schweiz
att i konflikten vädja till Nationernas förbund. Den franska
pisksnärten hade, som man finner av press- och mötesuttalanden, i ett
slag enat hela det schweiziska folket. Forna anhängare till 1921 års
konvention och lidelsefulla franskvänner tävlade med sina tidigare
motståndare om att framhålla omöjligheten av att förhandla under
trycket av det fait accompli, som Poincaré på Mussolinimanér skapat,
och i spetsen för presskampanjen gick Frankrikes ivrige försvarare
under världskriget Journal de Geneve, som ända till
folkomröstningen i februari tillstyrkt ratificering av 1921 års konvention. Där
framhölls med måttfullhet och fasthet, att vänskapliga handlingar voro
bättre än vänskapsord och att försöket att med vänskapsförsäkringar
skyla en klart ovänlig handling vittnade om en besynnerlig
missuppfattning av hela det schweiziska folkets och i all synnerhet
Genéve-bornas karaktär.
Poincarés svarsnot av den 25 oktober var hövlig i form, men
omed-görlig i sak. Där vidhölls utförligt tesen om schweizisk förhalning
och uttalades livlig förvåning över att det franska dekretet skulle
hindra fortsatta förhandlingar. Franska regeringen skulle »med nöje»
mottaga de schweiziska förslagen och genast studera dem >i
vänskaplig och försonlig anda»; dekretet var blott »en etapp på förhand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
