Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - En biografi över Samuel Ödmann. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 567
rationalistiska teologien, som givetvis är att återföra på inflytande
från Ödmanns sida. För den gamle sjuklingens skarpa och
klart-blickande ögon höll ingen mystik i längden stånd. Härvidlag är han
ett äkta barn av sin tid, och om man också ej vill godtaga hans
uppfattning så kan man i varje fall icke frånkänna den enhetlighet
och konsekvens.
Wijkmark har i sin framställning ägnat så stort utrymme åt
redogörelsen för Ödmanns verksamhet som vetenskapsman och
universitetslärare, att han endast relativt kortfattat kunnat beröra hans
poli-tiskt-sociala åskådning och hans utomvetenskapliga intressen. Men
det som man får höra är i sin art både roande och karaktäristiskt.
Särskilt förtjänar det att påpekas, hurusom Ödmann, fastän själv av
bondesläkt, ställde sig ytterst skeptisk mot alla försök att sprida
bildningens elementer till de bredare lagren. Av allt dylikt väntade han
sig endast olägenheter. »Så snart en bonde lärt skriva och räkna
är han förlorad», skriver han år 1818 till sin vän Wallmark. Även
för andra av tidens pedagogiska nyheter hade han blott ett ironiskt
leende, så exempelvis skriver han år 1817, då den Lingska
gymnastiken kommit på tal: »Sedan gymnastiken infördes, vilja gossarna
ej läsa utan blott flyga på trähästar, klänga på linor etc. Man
utdelar-belöningskronor vid generalexercisen, och föga fattas att här
blevo tävlingar, såsom de olympiska, samt att lagerkransen måste
giva företrädet åt dessa nya belöningar» — ett yttrande, som har
sitt särskilda intresse att citera i våra dagar, då Ödmanns farhågor
besannats i en utsträckning, varom han väl aldrig kunnat drömma.
Den romantiska patriotism, som, fastän dold i ett virrvarr av
oklara fantasier, dock utgjorde kärnan i Lings åskådning, anslog inga
besläktade strängar hos den kritiske betraktaren i Svartbäcksgatan
17. I politiskt hänseende var Ödmann utpräglad kvietist. För honom
fick världen gå som den ville, blott den ej medförde några
olägenheter för hans lärda studier. Gustaf III:s mord avlockar honom blott
den reflexionen, att Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademiens
arbetsplaner därigenom rubbades, och de politiska katastrofer, som under
1800 talets första decennium övergingo landet, lämnade honom i stort
sett tämligen likgiltig. Undersåtens passiva lydnad var för honom
samhällslivets viktigaste princip, och ingen skulle med större
övertygelse än han underskrivit den bekanta formeln: Ruhe ist die erste
Burgerpflicht. Han vill hälst ur skolorna bannlysa all den
historieundervisning, som sysselsätter sig med krig och erövringar för att i
stället införa studiet av den fredliga kulturens utveckling. »Den stilla
samfundsdygden, som mera gagnar än bullrar», klagar han, »har nästan
aldrig förmått framtränga till historiens av vapenbrak omgivna öron».
Också häri visar han sig som en typisk son av sin tid, delande dess
begränsning som han delar dess företräden. Man får en ökad inblick
i förutsättningarna för 1809, då man ser hur de nationella värdena
på detta sätt betraktades med liknöjdhet även av dem som tillhörde
landets bästa män. Med ett land, där dylika åskådningar slagit igenom,
för man inga segerrika krig, ej ens om det gäller den egna tillvaron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
