Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Den antika kulturens undergång. Av Ulrich von Wilamowitz-Moellendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försiggå på kristen grund är, att då år 766 de kristna i
Pergamon försvarade sig mot araberna, företogs ett gräsligt
människooffer. Något sådant hade icke varit möjligt vare sig i det
kungliga eller det romerska Pergamon.
Detta må vara nog! Jag har skildrat förfallet; det fortskred
oavbrutet, oundvikligt. Orsaker som man knappt kunnat
avvända, också om man förstått dem, visade sin verkan. Det som
icke längre var livsdugligt hade dött. Att ett friskt barbarfolk
kom, var en lycka. Detta folk ha de romanska folken också
att tacka för att de buros fram till nytt liv. Sålunda gnager
redan under Augusti lysande tid förstörelsens mask på
världsrikets jätteträd. Hur var det möjligt? Så fråga vi, och krigens
och revolutionernas århundrade, som ligger före Augusti
världsfred, ger oss svaret. Alla de länder som voro bebodda av
greker måste först tåla en skamlös plundring av de romerska
ämbetsmännen och kapitalisterna och förtrampades sedan av
krigen. Förödmjukelse och misshandel hade kvävt den
grekiska frimodigheten, jordens salt hade mistat sin sälta, nationen
hade förlorat sin andliga alstringskraft. Men också Italien hade
lidit svårt, och slutligen hade expropriationen av många bland de
förmögnaste städerna vållat ett namnlöst elände, så som
Lucanus skildrar, men man glömmer det allt för ofta. Och redan
före gracchernas revolution utgöt den ädlaste romare, som var
utsedd till Kartagos bödel, på dess ruiner tårar över sitt
fäderneslands framtida öde, vars oundviklighet han förutsåg. Vi skola
icke skåda längre tillbaka, icke fråga varför hellenismen redan
i mitten av det tredje århundradet börjar vissna, utan förstå att
också det sköna måste dö.
Då vi kasta blicken tillbaka uppenbaras för oss det som ofta
är dolt för samtiden: orsaken icke blott till staters och
samhällsordningars utan också till en hel andlig kulturs undergång, även
om den fullbordas under århundradens lopp. Slutet kommer
endast skenbart genom yttre våld, i själva verket dör det som
saknar inre liv. Men livet är evigt, och även över ruinerna av
en världskultur uppgår vårsolen åter efter vinterstormarna. Om
det därför blivit vårt öde att leva under en tid som förefaller
som om den stode under Antikrists herravälde, då tröstar oss
skaldens ord att Gud icke var dag gör gästabud: på längden
tål han icke att lögnen tar överhand över sanningen,
djuriskheten över mänskligheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
