Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Uttrycksbehov och språkriktighet. Av Rolf Pipping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404 ROLF PIPP1NG
Men den romantiska rörelsen gav i sinom tid på en annan
väg upphov till en ny språklig auktoritetsprincip, sedan den
individualistiska Sturm- und- Drängs-stämningen avlösts av det
histo-riskt-konservativa intresset. Den historiska språkforskningen,
som under inflytande av detta intresse växte fram under
1800-talets förra hälft, ledde till en ensidig uppskattning av språkets
litterärt fixerade ålderdomliga former. De »lagar» man upptäckt
i språket betraktades såsom uttryck för folksjälen, och man
tillskrev dem en obetingad auktoritet. I praktiken gjordes
härigenom språkformens ålderdomlighet till kriterium för dess
riktighet. Nybildningar och i all synnerhet det vardagliga
talspråkets (ofta nog språkhistoriskt alldeles felaktigt bedömda)
avvikelser från skriftspråket ansågos som uttryck för ett språkligt
förfall. I Sverige var J. E. Rydqvist (död 1877) den mest
betydande målsmannen för denna riktning.
Insikten orn en lagbunden föränderlighet var det
vetenskapliga huvudresultatet av den romantiska generationens
språkforskning. Under inflytande av utvecklingstankens seger i
naturvetenskapen skedde en omvärdering av fakta: språkets förändring
betraktades av nästa generation som en naturlig och nödvändig
anpassning efter förändrade förhållanden. Den språkform, som
segrade i konkurrensen, var den »riktiga», och språkutvecklingen
ansågs lika litet som utvecklingen över huvud kunna hejdas eller
avsiktligt regleras av oss människor. Denna deterministiska
ståndpunkt fick på svenskt håll en förfäktare i M. B. Richert (död
1886).
Ett år före Richerts död verkställde en blivande ledare i svensk
språkforskning, Adolf Noreen, en uppgörelse med både dennes
och Rydqvists syn på språkriktighetsfrågan, i en utförlig
uppsats Om språkriktighet (tryckt i Nordisk Tidskrift 1885,
utvidgad i Spridda studier, 2. uppl. 1912). Gentemot Rydqvist
framhåller han, att ingen språkform kan betraktas som ett
självändamål med absolut värde; språket är ett meddelelsemedel, och
språkformernas värde måste bedömas efter deras tjänlighet för
detta syfte. Gentemot Richert påvisar han, att
språkutvecklingen ingalunda försiggått ostörd av varje avsiktligt ingripande
från människors sida och heller icke bör få lämnas att sköta sig
själv; språket är en konstprodukt, icke en naturprodukt.
Positivt bestämmes Noreens egen ståndpunkt av hans uppfattning
av språket såsom eit meddelelsemedel: det viktigaste för den ta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
