- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Trettonde årgången. 1923 /
358

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 28. 7. 1923 - Vågmästaren blev vattuman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

358 DAGENS FRÅGOR

rer från sins emellan så olikartade kulturepoker som »80-talet» och
»90-talet». Den idisslande harens bekännare och den bigotte
katoliken greve Raoul Hamilton hand i hand med Knut Wicksell och
Hjalmar Öhrvall; hr G. G. Ekman arm i arm med Ellen Key! Det
var dråpligt att skåda, huru Nietzscheaner på Åreskutan svärmade
för det svenska småfolkets krav på samhällets nivellering. Karl Staaff
förstod mycket väl dessa motsättningar. Det måste också sägas, att
på den tiden hade partiet i honom en verklig hövding — senare har
det fått nöja sig med åtskilliga landshövdingar. Staaff insåg att
nykterhetsfolket såsom väljarmassa var partiets bärande element och
att förbudskravet ur ideell synpunkt skulle som kampmål en gång
avlösa den genomförda författningsreformen. I sin uppseendeväckande
bekännelse i Immanuelskyrkan i juli 1913 förlade också Staaff
partiets tyngdpunkt till förbudsflygeln. Herrar Ekman och Kvarnzelius
kunna också åberopa sig på honom gent emot de stadsliberala
dissi-denterna under hr Edens ledning.

Partichef efter Staaffs död 1915, har hr Edén under de sista åren
uppbjudit hela sin obestridliga dialektiska och taktiska begåvning för
att hålla ihop det söndrade partiet. För den skull lät han som
bekant införa t. o. m. en sådan betänklig sak som referendum i vår
författning, i beräkning att en folkdom mot förbudet skulle nödga
dess anhängare inom partiet till större moderation. Motsatsen blev
emellertid fallet. Jämnt nio månader efter den 27 augusti 1922 följde
partiets sprängning den 27 maj 1923 just på förbudsfrågan. De ledande
inom de båda lägren hade tydligen i det längsta sökt undvika en
sådan utgång, hr C. G. Ekman icke mindre än hr Edén. Båda voro
beredda att som sista räddningsmedel påtaga sig regeringsansvaret i
förhoppning att dymedelst slå ett tunnband om rämnorna. De stodo
nämligen båda i gemensam reserv, därest hr Trygger skulle hava
misslyckats med sin ministärbildning. Men ytterlighetselementerna
drevo på från båda hållen.

Förbudet och frireligiositeten hava visserligen spelat stor roll vid
schismens uppkomst och fullbordan, men den omständigheten att det
nya partiet, d. v. s. formellt den gamla Frisinnade Landsföreningen
— ty hr Edén kom i minoritet — i sitt program förbigått
förbudskravet visar, att detta, som så ofta dylika dogmer, mera har
betydelse som symbol för bakomliggande intressen. Hr G. G. Ekman är
åtminstone ingen läsartyp i vanlig mening, och landshövding
Kvarnzelius torde numera i avseende på både förbud och religion tillhöra
de mera ljumma. Men de äro typiska »småfolks»representanter.
Deras parti är ett uttryck för det förhållandet, att här i Sverige
existerar en anglosachsisk folkrörelse, som i mera borgerligt än
konfessionellt hänseende kan kallas lågkyrklig. I ekonomiska och sociala
frågor, vilka numera efter författningsstridernas biläggande helt
behärska det politiska slagfältet, är denna riktning mera
»samhällsbevarande» och antisocialistisk än stadsradikalerna. Hr Edens
blockregering samman med socialdemokratien var i själva verket en nagel
i ögat på det liberala småfolket, vilken starkt bidragit att försvaga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:24:41 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1923/0368.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free