Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Striden mellan Geijer och Fryxell om aristokratfördömandet i Sveriges historia. Av B. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN MELLAN GEIJER OCH FRYXELL 341
demokraterna instämt, icke egentligen för
konungainskränkningens skull utan därför, att den ej skedde genom demokratien och
till dess fördel. Lejonet behöll ensamt rovet. Hinc illse lacrimae.»
Den högadliga oppositionen mot Karl IX tecknade Fryxell,
under starkt framhållande av det lagenliga i herrarnas trohet mot
Sigismund, huvudsakligen under den| personliga oförvitlighelens
och förträfflighetens synvinkel. Om Kristinas förmyndare heler
det: »Finnes något för den svenska nationen ärorikare blad ...?
Det var ej en enskild stor konung, som med sin mäktiga anda
framdrev folket, det var folket, som självt framgick, som lämnat
åt sin egen ledning utförde de stora, de förvånande bragderna.»
Liknande är synpunkten på Frihetstidens första år: »Ett annat
aristokratiskt minne! Se regeringen från 1720 till 1738, då de
sår helades, som en, minst sagt, olycklig och förblindad
konungastyrelse förorsakat, och då dessutom svenskmannafrihet
och medborgarrätt åter infördes efter de grunder, som dåvarande
tidsanda ansåg vara de bästa».
Ännu en positiv synpunkt har Fryxell betonat, att adeln och
adeln ensam haft ryggrad att strida för de konstitutionella
rättigheterna, medan ofrälsestånden i sitt adelshat läto vinna sig
för konungamakten. »Två gånger har svenska folket blivit med
bundna händer och tillstoppad mun lagt under suveränitetens
ök. . . . Båda gångerna var det adeln, som strävade mot
envåldsmakten. Båda gångerna var det ofrälse stånden, som
framräckte händerna att bindas och munnen att tillstoppas, och
som tvungo adeln att göra på samma sätt» — »1789! Vem
känner ej dess riksdagsuppträden? Så ärorika för Sveriges adel,
så föga hedrande för dess konung och ofrälse stånd!»
I närmaste samband med frågorna om adelns roll i svenska
historien stå de häftiga tvisterna om 1634 års regeringsform
och försäljningen av kronogods och skatteräntor. Geijer hade
i sin historia refererat regeringsformen utan att finna anledning
att tillägga den någon utpräglat aristokratisk karaktär;
uppgiften, att den quoad realia var godkänd av Gustav Adolf, hade
han låtit gälla och tänkt sig möjligheten, att byråkratiens
framträdande roll i densamma var ett försök från konungamaktens
sida att spela ut adel och ämbetsmän mot varandra. Efter
avfallet reviderade han, måhända icke utan inflytande av Fryxells
framställning om adelns under förmyndartiden framträdande
republikanska tendenser, väsentligen sin uppfattning. I den stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
