Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 6. 6. 1923 - Teatercensur eller kritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 289
1919, då Emil Jannings, Werner Kraus och Sitta Staub uppburo
huvudrollerna — men även under dylika omständigheter slappades
intresset så småningom under de hopade gräsligheterna, och innan man
lämnade teatern hade man hunnit bli grundligt uttråkad och övermätt
på den Wedekindska världsbilden i all dess groteskt förvridna
ohygglighet. Framförandet på Svenska Teatern, vilket alltigenom var milt talat
medelmåttigt (vad den kvinnliga huvudrollen beträffar rent underhaltigt),
underströk yttermera verkets svagheter, såväl i psykologiskt som
konstnärligt hänseende. Skådespelarmaterialets ojämnhet gjorde det omöjligt
för regien att omsätta sina tvivelsutan riktiga intentioner i scenisk
verklighet. Högst sannolikt är att majoriteten av Svenska Teaterns publik
under de kvällar, då Alla syndares drottning spelades, lämnade salongen
med en känsla av stark besvikelse. I all synnerhet torde detta ha varit
fallet med dem som väntat sig se något slags pikanteri av det slag som
eljest ofta överflödar på de Ranftska scenerna. Ty på Wedekind kan
man med skäl tillämpa vad Svenska Akademien på mera diskutabla
grunder yttrade om Bellman, då den 1791 tilldelade honom Lundbladska
priset, nämligen att han »målar passionerna mera från en avskräckande
än en retande sida». Sällan har livet på bottnen av samhället
skildrats med en så fasansfull påtaglighet som i Die Biichse der Pandora.
Att dramat på .en normalt utrustad åskådare skulle ha utövat någon
moraliskt ogynnsam inverkan torde få anses högst osannolikt. Men
det finnes också annat att taga med i beräkningen; särskilt är
härvidlag att märka en omständighet, som framhävts i ett till Svenska
Morgonbladet riktat uttalande i saken av en känd nervläkare i
Stockholm, dr G. Kahlmeter. Enligt hans mening kan dramat verka
skadligt på alla psykopatiskt lagda åskådare och framför allt på de
många individer vilka psykiatrien karaktäriserar som »latent abnorma».
Genom att framför sig se upprullas ett drama, behandlande ämnen
av sådan art som Die Biichse der Pandora, kan en dylik individ
taga allvarlig skada, i det att nämligen hans själsliv genom utlösandet
av känslor och drifter, eljest tillhörande det undermedvetnas värld,
utsättes för starka påfrestningar, dem hans vilja kanske blott med
yttersta möda eller måhända icke alls förmår behärska. Detta är
allvarligt nog, och man kan av denna anledning utan reservation
förena sig med dr Kahlmeter om att uppförandet av Die Buchse der
Pandora på Svenska Teatern hälst aldrig borde ha kommit till stånd. Men
från detta medgivande är steget långt till att vilja förorda
upprättandet av en statlig teatercensur. Bortsett från det av erfarenheten
betygade faktum att en dylik aldrig, hur mycket man än må anstränga
sig, kan göras fullt effektiv, är den dessutom olämplig såsom införande
i konstlivet ett främmande element, vilket under alla omständigheter
måste framkalla talrika och oangenäma friktioner. Den fria kritikens
övervakande verksamhet är i längden helt visst mera att lita på.
Och att låta vissa individers mer eller mindre sjukliga disposition
vara normgivande för konstlivets allmänna utveckling och med
utgångspunkt däri fordra vidtagandet av åtgärder, som på det närmaste
beröra hela samhället, kan aldrig erkännas som berättigat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
