Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 6. 6. 1923 - Den nya arbetstidslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
timmar 1918 och skulle säkerligen, som i England och Danmark,
avtalsvägen inom kort nedbragts till 48 timmar. Den nya lagen, vilken
kördes in som en linjal tvärsigenom näringslivet, föranledde
emellertid en mängd störningar, som redan nyåret 1920 medförde den största
arbetskonflikt, vårt land bevittnat sedan 1909, nämligen lockout inom
järnbruk och mekaniska verkstäder, berörande 80,000 arbetare; tvisten
gällde lönekompensation för arbetstidsminskningen, vilken hr Schotte
»förväntade» som det hette i propositionen, att arbetsgivarna, med
fredskrisen för ögonen, utan vidare skulle betala — en »förväntning»
att arbetslönen efter behag kan höjas, som i alla tider kommer att
stå som ett rekord ifråga om kombination av ekonomisk okunnighet
och politiskt lurendrejeri. En ny upplaga av denna konflikt är den
nu sedan den 1 febr. 1923 pågående järnbrukslockouten. Så såg det
olivblad ut, som arbetstidslagens fredsduva förde i näbbet!
Olusten över arbetstidslagen, med nyval i perspektiv, gav sig också
luft hos det liberala partiet redan vid 1920 års riksdag. Förbittringen
urladdade sig över arbetsrådet, som anklagades för att hava allt för
snävt tolkat lagens bestämmelser; t. o. m. statsminister Edén kunde
icke underlåta att i en kammardebatt beklaga detta. Under sådana
förhållanden var det helt naturligt, att de borgerliga partierna kunde
enas om att hos Kungl. Maj:t begära utredning om lindring av
arbetstidslagen, i förening med en undersökning om dennas
överensstämmelse med Washingtonkonventionen. Därmed inleddes den
»uppmjukning» av arbetstidslagen, som sedan dess förekommit vid nästan
varje riksdag med undantag av år 1922.
Till 1923 års riksdag förelåg en lika utförlig som intetsägande
utredning om lagens verkningar från Socialstyrelsen och
Kommerskollegium, vilken huvudsakligen gick ut på, att om dessa verkningar
kunde man föga ana, än mindre veta. Prolongering tillstyrktes av
ämbetsverken, varvid Socialstyrelsen icke föreslog några väsentliga
ändringar i den gällande lagen.
Den Brantingska ministären följde Socialstyrelsens förslag i sin
proposition av den 18 februari 1923. En högermotion framlades om
avslag, varjämte en del liberala lantmannaelement påyrkade, att från
lagens tillämpning måtte undantagas allt arbete, för vilket arbetstiden
i väsentlig mån var beroende av årstiden eller väderleken, eller
där arbetstiden på grund av andra förhållanden var av växlande längd.
Det var naturligt, att liberalerna inom andra lagutskottet, som fått
propositionen under behandling, skulle visa sig särskilt lyhörda för
detta sistnämnda krav. Utskottsutlåtandet gick också i den riktningen,
att lantmännen och de mindre företagarna skulle känna sig
tillfredsställda. Högerrepresentanterna i andra lagutskottet yrkade avslag å
den Kungl. propositionen, socialdemokraterna fasthöllo reservationsvis
vid denna oförändrad.
Såsom var att vänta, biföllo kamrarna utskottets förslag. Under
debatten förekom den märkliga episoden, att statsministern Trygger,
med bibehållen principiell opposition mot lagen, förklarade sig icke
vilja förhindra dess promulgering. Annat var det ej heller att vänta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
