Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 17. 3. 1923 - Frankrikes syften vid Ruhr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 147
allmänna meningen vara den, att Frankrikes syftemål är Tysklands
ekonomiska förintelse samt annektering, öppen eller maskerad, av
Ruhrområdet, kanske även av hela Rhenlandet och Saarbäckenet. I
Frankrike avfärdas dylika förklaringsgrunder officiellt och officiöst
såsom hätskt förtal, och genom Poincarés namn har franska
regeringen gång efter annan frånsagt sig alla annekteringsplaner och
bedyrat, att vad Frankrike sökt och söker vid Ruhr allenast är
»betalning och trygghet».
I fråga om den rena och obeslöjade annexionen kan Poincaré
kräva att bli trodd på sitt ord. Frankrikes allierade och f. d.
associerade medundertecknare av Versaillestraktaten skulle ej finna sig i en
sådan, och utan Brittiska rikets och Förenta staternas samtycke är
väl ett dylikt överkorsande av traktatens klara territoriella
bestämmelser otänkbart. En annektering av detta slag vore för övrigt
meningslös och till ytterlighet riskabel för en stat med Frankrikes klena
nativitet, då varje utsikt saknas att förvandla de annekterade
områdenas invånare till »goda fransmän». Rhengränsen kan hava sina
anhängare och har väl ännu åtskilliga, i all synnerhet på militärt
håll, men ingen ansvarig fransk regering kan våga upptaga den på
sitt program. Den franska statskroppen äger ej härför nödig
assimileringsförmåga, och det måste de ledande statsmännen inse, liksom
de ej kunna förutsättas blunda för den oundvikliga moraliska
isolering Frankrike genom en sådan politik skulle draga över sig.
Lika kategoriskt kan man däremot ej förneka hypotesen om
maskerade annekteringsssyften. Världen har ej glömt d:r Dorten och
det stöd han fick av franska generaler, och Pariskonferensens
protokoll vittna i kapp med sporadiska artiklar i nutida fransk press
om att tanken på en »oberoende» buffertstat en gång varit officiellt
knäsatt och alltjämt har inflytelserika förespråkare. Det förefaller
emellertid osannolikt, att den nuvarande franska regeringen skulle
på allvar jaga efter denna chimär, även om förbindelserna med
»Rhenlandsseparatisterna» omsorgsfullt vårdas och man ej ens
försmår intrigbeblandelse med monarkiska separatister i Bayern. På ett
område, i Saarbäckenet, äro annekteringssträvandena omisskänneliga,
även om man förmodligen tänker sig annekteringen i form av en
till utseendet »fri» folkomröstning med stöd av Versaillestraktatens
bestämmelser. Skulle ur det nuvarande läget framgå allmän anarki
i Tyskland och skulle därvid Bismarcks verk, den tyska enheten,
kullstörtas inifrån under det yttre våldets återverkan — jå, då kunna
nog planerna på maskerad annektering av västtyskt område få en
helt annan aktualitet än de för närvarande ha. Ett klart fattat och
officiellt, ens i hemlighet, fastslaget syftemål med Ruhraktionen äro
de däremot än så länge förmodligen icke.
Man hänvisas sålunda till att söka tolka den dunkla innebörden
av Poincarés lösensord: skadestånd och trygghet. Tanken på
»produktiva panter» har vecka efter vecka allt mer trängts i
bakgrunden. Det har ej lyckats att bryta kol med bajonetter, och bebådade
nya försök att så göra, exempelvis med hjälp av polska arbetare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
