Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Historieskrivaren Jonas Hallenberg. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIESKRIVAREN JONAS HALLENBERG 119
minnestal 1838, att författaren tyckt sig märka, ju mer arbetet
framskred, »något misshag på samhällets höjder och en viss
liknöjdhet hos de tongivande i litteraturen». Spörsmålet
upptogs av Geijer under striden med Fryxell om
aristokratfördömandet i svenska historien. »Det berättas», skriver Geijer, »att
en officiell eller halvofficiell erinran till författaren vållat
avbrottet», en erinran som måste ha gällt innehållet i de redan
tryckta delarna. »Vad var det som i dessa stötte?» frågar Geijer
vidare och ger det svaret: »Hallenbergs sanningsfulla
framställning av en del aristokraters förfarande, vilken tyddes till ett
anfall på aristokratien i allmänhet. Så berättas det, och så lär
det vara. Man ser, huru det förhåller sig med det härskande
aristokratfördömandet i svenska historien, man ser, på vilken
sida övervikten varit.»
Även utan att taga formen av en sådan officiell eller
halvofficiell erinran kunde missnöjet med det Hallenbergska verket
komma så starkt till uttryck, att författaren bragtes att
misströsta. Det lider ej heller något tvivel, att man inom vissa
adliga kretsar stöttes av hans framställningssätt. Aldrig förr i
svensk historisk litteratur hade besvärsskrifter och räfsteakter
fått tala ett så osminkat språk. Säkerligen hade Hallenberg
från början varit medveten om, att han härigenom skulle
uppväcka misstämning på flera håll. Men för honom fanns ingen
kompromiss. För historieskrivaren gälla, betonar han, samma
»grannlaga begrepp om ärlig karl» som i andra världsliga ting;
han får varken visa misskundsamhet eller hårdhet, varken
bedra eller vanhedra någon, endast följa sitt samvetes bud.
Jämför man Hallenbergs arbete med t. ex. Dalins historia, märker
man snart den stora skillnaden i framläggandet av alla från
aristokratisk synpunkt brännbara sammanhang. Det är
måhända särskilt i den femte och sista delen av Gustav Adolfs
historia, som detta framträder, ehuru ju missnöjet redan förut
enligt Gjörwells vittnesbörd kommit till utbrott. Skildringen av
»inhemska författningar till befordran av rättvisa» i 26:e kapitlet
bäres oförtydbart av en mot adeln oblid uppfattning. Den
ganska undanskymda plats i skildringen, som tilldelats Axel
Oxenstierna, är sannolikt ett medvetet uttryck för Hallenbergs
avoghet mot adelsinflytandet. Även Gustav III såg i kanslern
främst den store aristokraten, och att Hallenberg hos konungen
ägt ett stöd för den uppfattning, han framlade i sitt verk, är
8. Svensk Tidskrift 1923.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
